Get up stand up

-Jag vet inte. Vad tycker du? De mörka ögonen såg in i mina på det mest hjälplösa sätt och det var jag som skulle tycka. Så jag tyckte. Jag tyckte än det ena, än det andra, jag tyckte högt och lågt och mitt emellan, jag tyckte så mycket att det räckte för oss båda.

Att våga lita på folk är så jävla fint. Att veta att ”kom hem nu ditt mongo” i sms-form är i all välmening. Hon älskar mig, så är det. Att våga lita på att den som vill säga något av vikt skulle göra det, utan lock och pock. Att kunna sitta bredvid människor som finns under skinnet på en, därför att man låter dem. Det är på några villkor förstås, till exempel att de släpper in mig också. Att jag känner att de litar på mig, vet att jag skulle öppna käften och berätta, om jag hade något viktigt att säga. Var man för sig själv, och kvinna. Var människa för sig själv men alla tillsammans. Jag vet att det är svårt. En av de som finns under skinnet på mig talar inte med mig. Det svider, som salt i brännsår svider det, men jag vågar ändå tro på att vi finns kvar.