tisdag, augusti 15, 2006

Inom eller utom, vad som

I varje modern kvinna, en konflikt. Ett nej är inte ett nej. Ett nej är ett ja, ett nej är ett kanske, ett nej är ett nej-jag-har-en-pinne-i-ändan-nej. Ett nej är ett nej för jag har inte har en kuk och borde säga nej. När säger munnen nej men händerna ja. Vad har företräde i smekningarnas och glansens hetsiga djungel, vem ska lyssna, vem ska höra? Vem hör. Moderna kvinnor, ta för er! Gör det med huvudet böjt och händerna bundna. Gör det högt och ljudligt i smyg i dunklet bakom pelaren på balkongen, i en öppen båt på Skageracks gråa vatten, genom eldiga diskussioner med tomma mellanrader. Gör det du har rätt att göra och räkna med vedergällning. Om den inte kommer utifrån ska den komma inifrån, ty världen är endast vår bild av den och transcendens är det svåraste, det avlägsnaste, den minst genomförbara av uppgifter som faller på den moderna kvinnans axlar. Om dina händer trevar vid hans linning är det inte ett nej senare, det är ett nu genast, om dina tänder väser om sin styrka ska dina läppar skvallra om din svaghet, om du inte ser det själv ska världen visa dig. Inifrån eller utifrån, med samma inkonsekvens som än höger än vänster, för det är alltid olika men samma, dag ut och dag in. Återigen, sitt bredbent men ta inte plats. Isobel, du blir saknad.

Hur mår den moderne mannen?

10 kommentarer:

Blogger Andreas sa...

Han är ganska vilsen han med...

8/15/2006 4:33 em  
Blogger Studiomannen sa...

Speciellt om han försöker leva upp till ett begrepp som "modern".

Tycker det är rätt jobbigt att vara människa ibland.

8/15/2006 4:46 em  
Blogger Fabbe sa...

Han mår förjävligt, allt aber som kvinnor dragits med har smygits på oss män. Förvirringen, ångesten och stressen är total

8/15/2006 4:49 em  
Blogger Jenny sa...

Ah, baby, du borde komma hit och strida vid min sida! Jag har haft tusen och ater tusen diskussioner om det har... har. Och om "slampan". En av killarna i huset ser ner pa tjejer som ligger med killar baraforatt, jag sa att jag knullat massor, men jag var annorlunda. Saklart. Svart att vinna ett krig ensam. Jag gor det strid for strid, men det tar sa djavla lang tid i ett land som hyllar machisismo...

8/15/2006 10:51 em  
Anonymous vstk sa...

får jag skriva ut din text och lägga under huvudkudden som en liten reminder?

8/16/2006 10:10 fm  
Blogger eff sa...

Offermentalitet?

8/16/2006 7:32 em  
Blogger Christina sa...

nej eff, verkligheten.

8/16/2006 10:29 em  
Blogger eff sa...

Men är det inte till syvende og sidst offermentalitet?

För de som skiter i hela den där tankeövningen. De som gör ett nej till ett nej, som tar för sig och inte ber om ursäkt, som skiter i onyanserad klappa-på-huvudet-kritik, som tar plats. Är de overkliga, eller tänker de bara på rätt sätt. Struntar de helt enkelt i att göra sig själva till offer?

Jag vet inte. Men frågan måste ställas. I många sammanhang. Är det alltid det faktiska "patriarkatet" som hindrar, eller den psykologiska konstruktionen som hindrar försök innan de ens görs?

Rosa Parks vägrade resa sig från sin plats...

8/16/2006 11:01 em  
Blogger Christina sa...

men herregud, tror du att patriarkatet är ett faktiskt organ som sitter och styr någonstans? det är mentalitet all the way. hos båda könen. och ta för sig, det är det enda folk gör, men frågan är vilka som gör det utan att behöva uppbringa ton av energi innan.

8/16/2006 11:10 em  
Blogger eff sa...

Jösses Chris, jag vet att det inte är ett faktiskt organ som styr, klart som fan att jag vet det. Jag försökte särskilja mellan de faktiska samhälleliga uttrycken patriarkatet tar sig och den konceptuella sinnebilden av sagda patriarkat. Jag kunde uttryckt mig klarare, kanske.

Det är ju en djupgående social fråga. Uppfostran spelar en enorm roll, att bygga självkänsla från dag ett.

Frågan är dock om det finns en tendens att ibland per automatik skylla på patriarkatet eller könsmaktsordningen och därigenom tillämpa något modikum av offermentalitet. Det är en rent retorisk frågeställning.

Tar man inte för sig till fullo för att man märkt att man blir motad i grind, eller för att någon sagt till en att man kommer att bli det. Hur stor del av förtrycket har visat sig i fysisk form och hur stor del finns i ens eget huvud som mentala bromsklossar. (Riskerar kanske hela diskussionen om patriarkat och könsmaktsordning att ytterligare begränsa kvinnors handlingskraft genom att ingjuta en bild av att det inte ens är någon idé att försöka i första taget?) Jag vet inte, det är retoriska frågor.

I Isobels fall har det ju stundtals varit ren mobbningsmentalitet, och då förstår jag att man inte orkar med det längre. Och det är synd att en bunt idioter med huvudet långt uppe i arslet ska kunna åstadkomma såna saker. Jävligt synd. Skamligt.

8/17/2006 12:40 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida