Promenad

Vi är ute och går, jag och mamma. Jag har en röd jacka och hon en svart. Hon är minst ett huvud kortare än jag och dessutom fick jag trottoaren och hon gatan. Det regnar, Mälaren är grå, seglaren ensam och himlen dämpad, laddad. Vi går fort och längs vattnet, förbi de ganska stora villorna och uppåt sen, med andan i magtrakten någonstans. Jag förbannar Marlboro. Hon ger mig kärleksråd. Det är galet. Allting är grått, asfalten, blött på huvudet, på tårna i de slitna joggingskorna som alltid står i mammas garderob, de är lite röda också av gammalt tennisgrus. Vi pratar inte med särskilt långa invecklade meningar för sommarregnet rinner längs våra näsben och stoppar orden innan de dräller ut. Men vi får mycket sagt. Nu äter vi laktrits igen och tv:n flimrar i mörkret bakom persiennerna på övervåningen. Pappan och systern är i Norrköping och spikar hyllor, brorn framför en annan dator. Hemma är alltid hemma, men här är mest här.