söndag, september 17, 2006

Nej men trodde nån på det, på allvar?

Har alltid haft svårt för att sluta med saker. Att Låta Bli ingår inte i mitt register, om det inte är att fiska upp gammalt gorr ur diskhon, vilket är Så. Jävla. Äckligt. Det skjuter jag på any day.

Så jag tar inte paus värd namnet utan skriver lite till.

Att blogga om att blogga är uttjatat och trist, känns bedrövligt men förr eller senare trillar man väl dit. Jag är där nu. När jag startade upp (oh så pompöst) Another CyborgManifesto vid årsskiftet var det mest som ett test. Att någon skulle läsa verkade ganska otroligt och jag vågade inte kommentera andras bloggar, till exempel Effs, som skrev, skriver, helt sjukt roligt ibland och träffande och alltid med twist. Det kändes inte som en stor grej att börja lägga ut kvasidagsboksanteckningar på nätet men det var ändå första gången som vem som helst åtminstone i teorin kunde läsa Mitt Skit. Jag är en feg, feg varelse; drömmer om A men gör B, tänker C men handlar Y. Igår sprang jag in i min gamla handledare från TEMA. Hon peppade mig asmycket då, läste min uppsats om genus/teknik med entusiasm och välvilja. Det var fint att se henne, påminde mig. Mitt liv, vad håller jag på med? Även om bloggandet inte har förändrat något i stort har det fungerat som en rackarns katalysator för den utveckling som kanske ändå skulle ske. Utan kommentarerna och den här mystiska virtuella, otvungna gemenskapen som är omöjlig att ducka hade jag aldrig ringt Anna på Gringo, aldrig kunnat uttala d r ö m m e n, aldrig hållit i det nya hoppet. Och aldrig i helvete att jag hade svurit så mycket som jag gör nu.

Just nu skulle jag vilja göra något mer. Något nytt. Kanske doktorera. (Asså fetnej men det verkar vara det senaste i min vänkrets och jag kan inte hjälpa, det lockar.) Jag kan inte fastställa om jag brinner för mycket och därmed riskerar att brinna ut, eller om jag i själva verket längtar efter att uppslukas helt. Sånt där gammalt slagg som samvete och skuld är hack i häl, mest hela tiden. Innerst, fortfarande, där kan jag ingenting. Det går alla tiders att äta choklad (Lindt intense orange jag dör) och fryst muffins till frukost, sitta på Södra bar och luta sig mot silhuetten, gamla kärlekar till trots eller tack vare. Sakta sjunker det inåt, vad världen är liten ändå.

“Love is just a four letter BÖG. Idag röstar vi på FI. Puss puss!”

4 kommentarer:

Anonymous .m. sa...

Innerst ligger allt bra instängt tills du vågar släppa ut det. Det är bara du som kan öppna upp.

9/17/2006 12:59 em  
Anonymous moisthlm sa...

"Jag är en feg, feg varelse; drömmer om A men gör B, tänker C men handlar Y." Det min kära lilla blogg lärt mig är just precis det här är det enda man kan göra något åt. Eller åtminstonde det enda som det är någorlunda enkelt att göra något åt. Testa att handla X en gång så kanske du snart är på V, U... Och vem vet. En dag kanske du når A. Gör du inte det har du i alla fall kommit en bit på vägen.

Skitbra text förresten och stor kram på dig.

9/17/2006 4:31 em  
Blogger emma sa...

=)
Du är väldigt bra och dina texter är en njutning att läsa. Du ska skriva.

Nu har jag röstat på Mp.

9/17/2006 9:30 em  
Blogger Kunken sa...

Det är så många som gillar att läsa det du skriver. Jag älskar det och kollar din sida flera gånger per dag om det kommit något nytt. Det är så skönt att du är tillbaka.
På onsdag ska jag till sodra.

9/18/2006 9:58 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida