Det är en galen galen värld

Att gå på gym är en jävla härva har jag just erfarit. Man vet inte vilken del som är omklädningsrum och träningslokal och var man kan gå igenom och vilken gubbe som jobbar där och vem som bara tränar på apparaterna. För två veckor sen var jag och slogs box med Maria för första gången och det var precis hur kul som helst. Vi har gått några gånger sen dess och jag har till och med köpt ett kort på World Class. Jag vet, det är inte så lite galet men anyways. Man kan inte träna slåss varje dag så idag skulle jag försöka mig på resten av de snurrande hjulen och vikterna och gå smidigt genom gymet utan ytterskor på vägen till cyklarna längst bort fast inte gå in i nåra håriga muskler och svettiga armhålor på vägen dit. Sen lyste displayen som en hel julgran och medan jag tryckte på knapparna kunde jag få veta allt om mina kalorier och kilometrar i en jädra fart. Jag beordrdes i neonbokstäver att skriva in min vikt för att få rätt motstånd men jag är då rätt säker på att det blev registrerat i pounds istället för i kilo, nåt mysko hände i alla fall. Och på den där gångmaskinen! Handtagen gick av bara sig själva och fötterna runt runt och det blinkade att jag skulle please hold hands steady for heart rate eller nåt sånt men så var man tvungen att släppa för att rätta till musikdevicen eller dricka vatten eller endera och så svoshade handtagen förbi örona på en igen medan armarna mina viftade efter balans. Jag tror att alla tittade på mig genom en glasvägg som finns där och skrattade. Usch. Jag måste gå tillbaka imorgon och då ska jag göra allting rätt.

Ps. dagens egokick är att Aftonbladet länkade till mitt Bruce-inlägg. Det var också lite galet.