Jag ångrar ingenting

Och jag grips av en stark vilja att vara del av något, annat större i det lilla eller litet i det stora bara det är en del av ett sammanhang, känna mig som en kugge men inte en sådan som lever bor andas och äter i Plutonia utan en som arbetar för det stora mänskliga viktiga nya behövliga. Jag grips så av viljan att vara klarsynt. I sekundens hetta och de efterföljande panikfyllda fattar jag beslut. Det är plötsliga beslut, lika irrationella som lockande. Oväntade svåra omöjliga bestämda sugande beslut, som sätter sig i maggropen och vägrar att släppa taget. Nästan aldrig tror jag på att jag ska fullfölja mina planer, de som jag gör upp i överflöd kanske för att slippa. Snälla förlåt mig om jag uppför mig konstigt men jag vet inte vad jag gör. Just i sekunden hjärnan tar språnget från känsla till beslut öppnar sig världen. Det går jag kan jag ska jag vill hur svårt kan det vara, egentligen? Alltså trots att jag inte är bra nog. I beslutssekunden tror jag verkligen att det är fullt rimligt. Efter ett tag är beslutet redan gammalt och redo att rivas upp. Fort fort. Ge mig styrka att fullfölja åtmininstone detta enda av mina beslut.