måndag, oktober 30, 2006

Jag ångrar ingenting

Och jag grips av en stark vilja att vara del av något, annat större i det lilla eller litet i det stora bara det är en del av ett sammanhang, känna mig som en kugge men inte en sådan som lever bor andas och äter i Plutonia utan en som arbetar för det stora mänskliga viktiga nya behövliga. Jag grips så av viljan att vara klarsynt. I sekundens hetta och de efterföljande panikfyllda fattar jag beslut. Det är plötsliga beslut, lika irrationella som lockande. Oväntade svåra omöjliga bestämda sugande beslut, som sätter sig i maggropen och vägrar att släppa taget. Nästan aldrig tror jag på att jag ska fullfölja mina planer, de som jag gör upp i överflöd kanske för att slippa. Snälla förlåt mig om jag uppför mig konstigt men jag vet inte vad jag gör. Just i sekunden hjärnan tar språnget från känsla till beslut öppnar sig världen. Det går jag kan jag ska jag vill hur svårt kan det vara, egentligen? Alltså trots att jag inte är bra nog. I beslutssekunden tror jag verkligen att det är fullt rimligt. Efter ett tag är beslutet redan gammalt och redo att rivas upp. Fort fort. Ge mig styrka att fullfölja åtmininstone detta enda av mina beslut.

5 kommentarer:

Blogger vstk sa...

Självklart kan du. Omvandla rörelseenergin från beslutsögonblicket till lägesenergi att utgå från. Om det nu är det beslutet du funderar på så är det ju en liknelse fullt passande.

Det där att du inte skulle vara bra nog ids jag knappt kommentera, det var nästan så att tangenterna protesterade när jag inledde meningen.

10/30/2006 10:02 fm  
Blogger .m. sa...

Du har ju redan bestämt dig.
Då kommer du orka.

10/30/2006 10:19 fm  
Blogger Peter Madison sa...

hmm...känner igen det där... Den stora planen som legat färdigt i flera år men som aldrig verkställts av rädslan att inte duga..eller tro sig inte kunna... Förjävligt.
Vi som e så bra....! Egentligen...

Kram.

10/30/2006 11:07 fm  
Anonymous Anonym sa...

Underbart skrivet. Sen den där första gången på stenen vid skogen när solen värmde våra ryggar och vi tog kontakt tror jag vi är sammanlänkade för framtiden. Det du skriver är ofta det som tagit upp min tankeverksamhet under samma tid. Att vi och fler med oss då och då nås av denna känsla att: nej, jag vill uträtta något, det måste inte stå i tidningen, eller ge nobelpriset, men jag vill vara en som gör något vettigt med mitt liv. Jobba med "rätt saker", inte nödvändigtvis det som ger "rätt" status eller pengar. Men något som ger mig själv status. Jag vill göra karriär i min värld. För i min värld får mina härnceller användas till att utveckla något fint, hållbart och som kommer människor till verklig nytta. Jag vill göra något verkligt, inte bara skapa fiktivt mervärde som endast syns på företagets aktiekurs.

10/30/2006 12:11 em  
Anonymous Anonym sa...

hmm ja det där är knepigt. jag tror att man måste träna. som att springa maraton, man bestämmer sig inte bara en dag för att springa imorron, utan man tränar typ ett år i förväg. med kortare lopp, med styrka, med teknik. och sen sätter man ihop allt till ett maraton. man kan inte kontrollera resultatet, men man kan kontrollera sin träning, om du hajar? ååh jag har funderat sjukt mycket på det där men nu kommer jag inte på hur det är bara för det.. sorry för snömoset

11/01/2006 4:55 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida