söndag, oktober 01, 2006

Vi ser noga till att vara glada

I det rödklädda rummet är det fortfarande tidigt. Det är en del folk där, men än så länge har det bara börjat. Cigarettröken hänger i skira slöjor mellan borden och lamporna, tecknar andeväsen ovanför som betraktar oss, ser ner på oss från sina höjder. Vi har själva blåst dem dit. Det sitter några svarthåriga män med höga kindben och röker tjocka cigarrer vid bordet närmast dörren. Jag måste tränga mig förbi deras bord för att komma in. Ska jag stirra tillbaka eller strunta i blickarna som bränner i brösthöjd? Alltid samma kval, kval, samma jämt samma. Ta plats? Med spelad självklarhet eller vika undan och slippa besväret. Tjejer och negrer är vackra, jag tänker på tavlan som hänger på ett museum. Med huvudet högt går jag förbi bordet genom dimmorna och ler. Man får kosta på sig. Så släpper jag garden och känner mig som ett bevakat rådjur.

Jag har nästan glömt bort mitt mål efter den lyckade första etappen. Med varsitt glas framför sig och än så länge artigt konverserandes sitter mina vänner en bit längre in. Det känns bra, att de kom före mig. Det ger mig en mening, en riktning som jag slapp välja själv. Glada miner och utspel när jag närmar mig, fler leenden, äkta nu, och så öl. Någon betalar min. Paketet med cigaretter på bordet framför mig är omöjligt att ignorera. Jag mår inte bra när jag röker, tycker inte att det är särskilt gott, finner mig obekväm med den där tingesten mellan fingrarna, så jag sträcker mig efter tändaren. Det är ännu osäkrare utan. Vi skrattar och hojtar och tiger inombords. Det är vad vi gör. Rummet är varmt och det är rött.

Jag har allt man kan önska sig runt bordet. Jag har ömsinthet, motstånd, slitstyrka, kärlek, hårsvall, analys, sanning sanning sanning. Han, eller hon eller vi, kanske de? vet förstås att jag inte kan besvara det, men verkar fortsätta outtröttligt med sina livskrumbukter trots allt. Jag vet inte om jag kan känna det de känner. Jag vet inte om jag känner alls. Dessutom har jag allt man kan vilja ha i form av komfort och förströelse. Soffan är plyschmjuk och ölen är varm. Allt någon kan vilja ha. Vi ska vara nöjda med det, det ska vi. Vi ska sitta här länge och njuta av att vi får ha det så bra, leva våra liv på det här sättet. Nöjda.

Jag kan inte. Det sitter ett lejon mellan mina skulderblad. I nacken har något monterat in en fjäder av stål, skål! For good luck tomorrow, ser vi noga till att vara glada. Jag vet, de andra vet, männen vid dörren vet. Det bara känns inte så. Någonstans i maggropen lurar en vass smak av järn som alltid karvar sig inåt. Öl smakar järn. Bortskämda människa, sådan är jag, han eller hon eller vi, kanske de? Men hur ska man vara när man aldrig är nöjd, när ingenting duger och man alltid vill vidare. Jag vill bort, ut eller kanske in, men jag vill i alla fall inte vara där jag är. Jag vill inte vara kvar, där jag är. Var jag är? Det är inte det som är viktigt, det är att jag inte kan vara kvar. Oavsett plats som är där kan jag inte vara kvar för länge. Då måste helt plötsligt där bli ett annat här, bordet stå i en annan rödklädd lokal, bara det inte står kvar där det är.

Och vid dörren brusar männen upp eftersom det drar kallt. Någon står med en fot på var sida tröskeln i beslutsångest inne eller ute eller uppåt eller neråt och så vidare vidare vidare och pratar i mobiltelefon.

6 kommentarer:

Blogger nina sa...

jag vet inte vad jag ska säga, men något måste jag säga om det här inlägget.

det är vansinnigt fint. och har en stor och saftig kärna som syns genom skalet.

kärlek.

10/01/2006 5:50 em  
Blogger Jenny sa...

Roka ar det basta som finns. Roka ar det varsta som finns. Varje lordagsnatt forbannar jag mig sjalv for att jag inte roker mer. Varje sondagsmorgon forbannar jag mig sjalv for att jag roker sa mycket.

10/01/2006 8:10 em  
Anonymous moisthlm sa...

Ingenting duger tills man hittar det som duger. Den som duger.

Det är i alla fall vad jag hoppas och vad min mamma alltid försökt intala mig. När hon inte är en jäkla kärring är hon faktiskt ganska klok min mamma, så det kan ligga något i det.

10/01/2006 11:08 em  
Blogger Christina sa...

tänkte bara påpeka att det här jaget inte är jag.

i alla fall inte nu, 2006.

10/01/2006 11:12 em  
Anonymous moisthlm sa...

Nej det hoppas jag verkligen inte. Det är olagligt att röka på krogen ju. ;-)

10/02/2006 12:01 fm  
Blogger cdhyllankillen sa...

SKRIV EN BOK.
* klapp, klapp, klapp*

10/05/2006 8:48 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida