Om det var en riktig låda hade det gärna fått vara en från Rizzo som innehöll de gudomliga stövlarna jag inte har råd med

Nej jag vet inte. Engelens ide med låda för blåa dagar är en bra idé. Jag har en mental sådan låda. Den består av mitt tangentbord, min ordbok, min sambo (älskade älskade E) och ett par viktiga telefonnummer. I andra änden på de där numren finns röster som jag också älskar. Jag tror, att det kan vara så att jag öppnade en kanal en gång. Hur det nu än kom sig (vi kan ta den knöliga historien en annan gång) lärde jag mig att direktaccessa det område i mig där all melankoli och sentimentalitet och nostalgi, all ångest och oro, ja där allt det bor. Det blev hemma att vara mitt uppe i det. Jag kunde alltid vända inåt och känna efter och veta att jag bar mitt inre utanpå och vara mina känslor. Så mycket annat orkade jag inte vara, och visste inte heller hur jag skulle vara det. Annat, alltså. Det blir en vanesak att vara sorgsen. Jag var sorgsen, som mitt enda varande. Nu, när jag inte känner något behov att vara det längre eller åtminstone inte i lika stor utsträckning, kan jag inte bomma för kanalen dit. Jag hittade vägen en gång och glömmer den inte. Jag är inte sorgsen, men något rinner sakta nerför mina inre kinder ändå. Gud vet att jag samlar på mig all bomull i världen för att stoppa flödet och att det för det mesta lyckas alldeles utmärkt. Bara, låt det få ta tid.