fredag, november 10, 2006

Upplevt torsdag Östermalmstorg ca 1830

Det gick omkring en konstig pojke på perrongen. Han skjöt fram huvudet och kutade med ryggen så att han såg ut som en gam. Klafsiga kliv, fram och åter fram och åter. Jag tänkte på att han hade kunnat vara ganska snygg, kanske till och med mycket söt, om han bara hade varit rätt gängad. Den där gången tog udden av hans smala höfter. I övrigt hade han en snygg grön jacka, en modern rutig halsduk och välputsade men ändå lagom slitna skor. Håret låg liksom ett par centimeter ovanför huvudet, lyft av gud vet vad för produkt. Det såg ut att finnas en hel del medel i det där håret, mörkt. Det fanns en viss aura av barnslig mognad under den snedstrukna luggen, ännu ej bitter fastän ändå bevandrad. Himla synd tänkte jag, att han var så ett sådant gökbo.

Tre minuter innan Ropstenståget skulle komma in rann Mörbytåget förbi på perrongen och två flickor klev av. De såg också moderna ut, baskrar, guldskärp och klippetiklopp i rask takt. När pojken fick ögonkontakt med en av flickorna sken han upp som en sol. Plötsligt sträckte han på sig, släppte ner axlarna, drog handen genom håret, log brett och varmt och tog händerna ur byxfickorna. Flickorna gick fram till pojken med sina egna leenden mellan näsan och hakan och alla hälsade glatt och hjärtligt och kramades och frågade om hur helgen hade varit. Pojken var som förbytt. Tillsammans stegade de tre iväg mot rulltrapporna, precis som vilken trio som helst som ska ses för att fika en kväll efter jobbet. Jag hann se hur avslappnat pojken fick flickorna att skratta innan de försvann upp under taket.

Det var så himla märkligt. Varför gjorde han så där?

9 kommentarer:

Blogger danne sa...

Chris. Är det inte så, att en del människor verkligen lockar fram det bästa av en själv, sidor man inte visste fanns... Att en del människor får en själv att bli vacker, att vilja vara vacker, för henne, för honom.

Och du såg det ske, förvandlingen. Du såg det vackra. Säg till om du vill låna en kamera ett par dar... Jag skulle älska att se dina bilder. Att se det du ser.

“As keepers of our own attitudes, we must constantly choose to be the light we wish to see in others”

k.

11/10/2006 5:00 em  
Anonymous Anonym sa...

Ohh, det var vackert sagt Danne, så vill jag tro att det var. Han gjorde inte sådär. Hon gorde honom sådär. MMMmmmjukt i själen.

11/10/2006 6:18 em  
Anonymous jokerman sa...

Tjejer piggar upp, det vet du val? Men det dar var mycket konstigt. jag tanker kanske inte tanka vidare...for da skenar det ivag och ingen vet min fredag slutar.

11/10/2006 6:22 em  
Anonymous Anonym sa...

Han såg dig, dina blickar och tänkte: shit, måtte hon inte komma hit. Om jag kutar med ryggen och ser ut som en gam så kanske hon inte bemödar sig...

11/10/2006 6:48 em  
Blogger eff sa...

Han frös sannolikt. Händerna i fickorna, axlarna uppskjutna, vilket gör att huvudet ofta åker framåt (prova själv). Klassisk ställning när man fryser. Gå fram och tillbaka för att hålla värmen. Kanske var de han mötte sena?

Att han sedan blir glad och sträcker på sig av att se någon han uppenbarligen gillar kan ju näppeligen anses vara märkligt? Det ser man ju ofta, tycker jag. Svårt att krama någon hjärtligt med händerna i fickorna också.

Frågan är om du är förvånad över din egen missbedömning, snarare?

11/10/2006 6:51 em  
Blogger Christina sa...

danne, vilket förtroende. om du verkligem menar allvar skulle det vara ett hemskt spännande experiment. jag gick en liten fotokurs på gymnasiet, fick stå i mörkrum under röda lampor och blaska runt sneda bilder i sån där vätska. jag fick ett VG till slut, "inte i brist på estetik men du är för jeedra hafsig" sa läraren på sin vansinnesstockholmska. jag var mycket nöjd.

miss, du skulle sett guldskärpet. kunde fått vem som helst glad.

jokerman, du måste verkligen berätta hur din fredag slutade. blir nyfiken. är du månne mannen på perrongen? (mannen på balkongen har förflyttat sig.)

anonym, ja, så kan ha varit fallet. jag var vid tillfället iförd suspekt pressveckad kjol, höga bruna stövlar samt skräddad kappa. troligtvis hade jag skrämt förbrytare på flykten för mindre.

eff, nja. han VAR verkligen mysko. asså, han stegade omkring som john cleese på silly walk. sen ba, tada! en helt ny man. märkligt.

11/10/2006 9:42 em  
Blogger danne sa...

chris: Absolut serios. Räcker en vecka?

11/10/2006 11:27 em  
Blogger Christina sa...

men jisses, vågar du det? (jag är en hetsig varelse.) men klart en vecka räcker! det kommer min själ att bli fula bilder, jag är ingen fotograf.

dags att dricka kaffe nu. alltså inte nu, men du vet, snart. moment mal, jag ska återkomma med ett datum.

sov gott så länge babe.

11/10/2006 11:43 em  
Blogger danne sa...

chris. lite logik. utan tillit inga mirakel. jag tror på mirakel. so, U do the math. ,-)

11/11/2006 2:06 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida