Upplevt torsdag Östermalmstorg ca 1830

Det gick omkring en konstig pojke på perrongen. Han skjöt fram huvudet och kutade med ryggen så att han såg ut som en gam. Klafsiga kliv, fram och åter fram och åter. Jag tänkte på att han hade kunnat vara ganska snygg, kanske till och med mycket söt, om han bara hade varit rätt gängad. Den där gången tog udden av hans smala höfter. I övrigt hade han en snygg grön jacka, en modern rutig halsduk och välputsade men ändå lagom slitna skor. Håret låg liksom ett par centimeter ovanför huvudet, lyft av gud vet vad för produkt. Det såg ut att finnas en hel del medel i det där håret, mörkt. Det fanns en viss aura av barnslig mognad under den snedstrukna luggen, ännu ej bitter fastän ändå bevandrad. Himla synd tänkte jag, att han var så ett sådant gökbo.

Tre minuter innan Ropstenståget skulle komma in rann Mörbytåget förbi på perrongen och två flickor klev av. De såg också moderna ut, baskrar, guldskärp och klippetiklopp i rask takt. När pojken fick ögonkontakt med en av flickorna sken han upp som en sol. Plötsligt sträckte han på sig, släppte ner axlarna, drog handen genom håret, log brett och varmt och tog händerna ur byxfickorna. Flickorna gick fram till pojken med sina egna leenden mellan näsan och hakan och alla hälsade glatt och hjärtligt och kramades och frågade om hur helgen hade varit. Pojken var som förbytt. Tillsammans stegade de tre iväg mot rulltrapporna, precis som vilken trio som helst som ska ses för att fika en kväll efter jobbet. Jag hann se hur avslappnat pojken fick flickorna att skratta innan de försvann upp under taket.

Det var så himla märkligt. Varför gjorde han så där?