Puh, vilken dag

Det ska vara styr på saker. De ska ligga i prydliga högar i fack i rader under ordnade omständigheter inunder varandra så att man kan lyfta på det översta och beta sig ner till det understa, linjärt och vackert. Papper till höger, gafflar i mittenfacket och brustna hjärtan till vänster, här hålls saker och ting isär minsann. Katter bajsar under bordet i hallen, vi andra på toaletten (jordgubbar, alla kvinnor bajsar jordgubbar). Ordning och reda aldrig pengar på fredag men kanske de mest regelbunda äppletärningarna någonsin ner i yoghurten på morgonen. Reda!

Så har mitt vuxna liv aldrig sett ut.

Det ligger papper i travar som inte är raka. De är inte heller höga men de är utbredda. Böcker, tidningar, magasin, idéer, post-its och mind notes slåss om utrymmet mellan mina öron mellan mina ögon. Min hårddisk är en krigszon. Det är sällan något som tappas bort förutom tiden det tar mig att hålla reda på det. (Ge mig den tillbaka din grinige jävel.) Det ser ut som Ramallah i min kalender. Hur kan jag leva så här?

Jag lever så här. Jag ska bara lära mig att jag lever, så här.

Nu är det middag hos Señorita. Det blir fint.