Tio meter för sent

Idag har jag inte tagit mitt medmänskliga ansvar. Nehejdå, je suis une hagga. Jag är verkligen inte en hagga (väl?) för det mesta men vissa dagar, åh vissa dagar sugs man ner i undergropen där svartögda monster, inskränkta golddiggers och kostymklädda daytraders sakta flyter fram. Fram och åter under ytan bland vanligt hederligt folk på stadens gator och torg. Vanliga hederliga, som till exempel killen utanför gooh! på Grev Turegatan imorse. Han stod där ståtandes med sina nätta tre meter över havet, iförd kaffemaskin i ryggsäck och papperskoppar i ett koger och delade ut gratiskaffe. "God morgon, gooh! bjuder på kaffe! God morgon, gooh bjuder på kaffe!" Han stod som i mitten av en motorväg, lilla vän, och bjöd på kaffe som ingen ville ha. Ingen stannade upp för att le mot honom, inte ens lite medömkande. Jag stirrade också stint ner i backen och klapprade på och ville inte alls ha gratiskaffe ur hans ghost (gooh!st) busters-mackapär. Tio meter förbi honom fick jag attackdåligt samvete och ångrade mig men då hade det blivit lite fånigt att springa tillbaka och ba, nej tack jag vill inte ha kaffe, och le liksom skitstort. Om han står där imorgon ska jag ta två koppar och le som en galning. OCH alla metro, city och .se jag kan komma över.