Flickan och skulden

Igår kväll satt jag på köksgolvet och grät igen. Jag är en svamp. Allting runt mig kan jag suga upp och ta på mig ansvaret för, känna skuld över. Skuld är och förblir min mest framträdande känsla. Jag är som en stealthmänniska, men istället för att reflektera bort fungerar ytorna som absorbtionsfält som lyssnar åt alla håll. Känslorna är min främsta tillgång och min största oriktighet. Jag är inte riktigt riktig i huvudet med alla känslor som trängs. Ingenting är nernött. Jag är en levande bergochdalbana med överdimensionerade känselspröt. Till och med min tandrad har fortfarande taggarna kvar. En liten del av lidelsen mattades av med psykofarmaka men annat blev dåligt istället. Inte ens åren av psykisk terror som jag och mitt ex utsatte varandra för härdade känsloregistret, det blev snarare tvärt om. Åren med anorexi gjorde mig förvisso arg men inte mindre överkänslig. Vissa människor har större potential att leva ihjäl sig än andra och gud så jag känner mig som en av dem. Förlåt förlåt att jag tror för mycket.