lördag, januari 27, 2007

Flickan och skulden

Igår kväll satt jag på köksgolvet och grät igen. Jag är en svamp. Allting runt mig kan jag suga upp och ta på mig ansvaret för, känna skuld över. Skuld är och förblir min mest framträdande känsla. Jag är som en stealthmänniska, men istället för att reflektera bort fungerar ytorna som absorbtionsfält som lyssnar åt alla håll. Känslorna är min främsta tillgång och min största oriktighet. Jag är inte riktigt riktig i huvudet med alla känslor som trängs. Ingenting är nernött. Jag är en levande bergochdalbana med överdimensionerade känselspröt. Till och med min tandrad har fortfarande taggarna kvar. En liten del av lidelsen mattades av med psykofarmaka men annat blev dåligt istället. Inte ens åren av psykisk terror som jag och mitt ex utsatte varandra för härdade känsloregistret, det blev snarare tvärt om. Åren med anorexi gjorde mig förvisso arg men inte mindre överkänslig. Vissa människor har större potential att leva ihjäl sig än andra och gud så jag känner mig som en av dem. Förlåt förlåt att jag tror för mycket.

7 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Fina du, jag ville säga massa hjälpande tröstande ord medans jag läste. Men tappade dom på vägen.
Fan med för känslor som blir till ledsna tårar.
Gå ut, få solen i ögonen och andas frisk luft. Andas är en bra grej liksom.

1/27/2007 9:54 fm  
Blogger Chris sa...

fridis och vargen, tack. jag var egentligen ledsen för saker som inte är någons fel men så trillar de in över mig. tack för att ni är så rara.

1/27/2007 2:19 em  
Blogger egoistiska egon sa...

kram.

1/28/2007 5:04 em  
Blogger jonny sa...

men du..att leva ihjäl sig måste ju vara bättre än att dö levande. mer rakt och ärligt åtminstone.

kram

1/28/2007 11:39 em  
Blogger nina sa...

får lust att använda ett gammalt hederligt högstadieuttryck: "ska vi bilda klubb?"

kram. jag vet hur det känns. inte allt av det, men nästan. kram igen.

1/29/2007 4:00 em  
Blogger Fröken Lund sa...

Det där är nog väldigt vanligt, eller så är det bara du och jag som är väldigt lika.

I vilket fall; det är ju till ingen tröst egentligen att veta att du inte är ensam.. men, du är inte ensam om att känna sådär.

1/30/2007 12:49 fm  
Blogger Svala sa...

Jag tror att man mår bättre som svamp än som sten. Du skriver rätt ljuvligt också förresten.

1/30/2007 1:35 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida