Intermezzo

Så efter tre timmars provande, vändande, byxbakande, måttletande, jeansdragande, mannekängande, jämförande, magsvettande och in- och utande ur provhytten på Stuk är O ett par byxor nyare och jag själv en grå huvtröja närmare döden. Till mitt försvar får jag säga att den kostade under 200 kr och inte kommer att göra ett avgrundsdjupt hål i börsen, även om där redan föreligger stor rasrisk. Sen går vi genom hela skymninglandet Stockholm och sätter oss på ett av de vidriga uppvisningsfiken i Sturegallerian. (Jag saknar verkligen gammeldags konditorier med bakelser och bryggkaffe i den här stan. Det borde finnas ett Valands i varje hörn.) Ingen av de andra gästerna tittar på varandra, alla vänder bara oroligt omkring på sina huvuden för att se om någon annan tittar på dem eller för att se om det går förbi någon som är snyggare/mer spännande/moderiktigare klädd än deras eget sällskap. O köper kaffe (vanligt med lite mjölk till mig och en latte till sig själv) och sen berättar jag att mössan han gav mig i julklapp är varm och fin. Min andra basker, den vita, har en tendens att trilla ner över ögonen eftersom jag har för litet huvud. O säger "Hej, jag heter Gustav!" med sin bästa Margaretha Krook-röst och jag skrattar lite och sen gråter jag massor. Jag har ingen mascara och håret i Lilla My-knut. Snobbpersonalen får ändå pennan tillbaka när vi går och nu är jag olycksfallsförsäkrad.