söndag, januari 14, 2007

Tillbaka på vår ö

Upprörda vindar blåser över Sverige och i lampskenet längs E4:an regnar det underifrån, vanvettiga virvlar av vatten och is, träden har vikt sig och tiden går baklänges. Den septembernatten vill inte riktigt lämna mig, någon på busshållsplatsen tror att han känner mig, att jag heter Sofia. Jag och Sofia, denna min klon, är så lika att han faktiskt tror det, pratar med mig. Hans lockiga hår sliter honom i hårfästet när ilskenvinden kämpar för att hålla oss kvar på slätten. Återvänd inte! Återvänd inte! Men den vet att jag redan har återvänt. Den vet att den kan slita och kämpa för evigt nu. Den vet att ingen som försonats något agg kvar kan ha. Kämpar den kämpar jag med den. Bussen är svart inne, svart ute, Dylan i öronen och tidningen i knät som inte går att läsa. Arbetet är utfört, håller jag mig i andan nu. Livet har sjunkit tillbaka ner i magen där det hör hemma men jag vet att det är tillfälligt. Livet är ett skämt. Den blonda flickan bredvid mig sover hela vägen och jag avundas henne.

3 kommentarer:

Blogger Studiomannen sa...

Håll i hatten min vän.

1/14/2007 10:19 em  
Anonymous P sa...

Och vad har du emot Bartók egentligen? Han är den största kompositören någonsin, jag är inte ens säker på att han var en människa. Alla mina lärare i komposition talade om Bartók ungefär som kristna talar om Jesus.

1/14/2007 10:59 em  
Blogger Christina sa...

pete, yes!

p, jag hatar bartók. urskiljningslöst och passionerat. långt ifrån alla hans verk har spelats högt i mitt hem, men jag har spelat tillräckligt många själv för att veta hur man lättast blir galen. björn-fan. jag ville spela blues, nytt -härligt! men fick nöja mig med mister bister. berätta om dina lärare i komposition istället.

1/15/2007 8:18 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida