Esberitox ja tack

I Hässelby är katten stor och svart, inte tjock och vit som hos oss. Eller liten och överaktiv. Det finns en symaskin här också, och för närvarande en sjuk moder, en överarbetad fader och så jag då -snoris. Igår kväll skulle jag sy om ett par jeans. Nå, låt mig tala klarspråk, jag skulle lägga ut dem. Det är mina förut så varmt men sorgset omtalade favoritjeans, de med lila sömmar och hög midja och smala ben och vackra fickor och underskön tvätt och åh jag skulle vilja gifta mig med dem. Men de är för små. Efter en hetsräd i affären på Götgatsbacken häromdagen, jagandes efter ett par Billiga Måndag, lackade jag ur. Flat ass kontra segelkapell = no dice. Asså vem i helvete kan ha de där jeansen? Jävla skitmusik och tröttsamt rödhårigt übersmalt affärsbiträde med tvådimensionellt utseende och slö blick gjorde mig uppmärksam på att en tum inte är en tum, men han var för långsam för att hinna fatta själv vad hans mun sa.

Anyways, så jag tänkte som jag så ofta har gjort förr: jag syr om något gammalt. Det är bara det att jag hatar att sy. Jag älskar resultatet men hatar att sy. Jag är inte alls hopplöst kass på handarbete men jag har inget tålamod och blir rastlös. Tre timmar, två trådrullar, femton kilowattimmar, skavsår på syfoten och ett blödande finger senare insåg jag min begränsning. Nu ligger mina Levi Blue i sopalottan på väg till förbränningen och jag förbannar den dagen jag inte köpte dem i stl 28 istället. [Många svärord här.]

Så var det med det. Hej pensionär. Från och med nu gäller nya regler hos den här donnan. Jag ska:

-köpa kläder i rätt storlek
-köpa kläder som är bekväma
-köpa kläder i stretch

Ergo: köp kalikåaktier nu.