Gå bet

Jo, alltså det här med Frida Boysen, kära P. Hon förbryllar mig, jag fattar inte. Jag fattar inte om jag inte fattar eller om hon är förbryllande på ett mer allmänt plan, för alla. Hon är liksom så fluffig, jag fattar inte. Vet hon vad hon försöker säga och säger det precis som hon vill, eller vet hon inte vad hon vill säga men säger något ändå, eller vet hon ingenting och säger ingenting om det? Det hon skriver i sina krönikor och så, som jag t ex kan läsa i Metro när jag skumpar fram på Lidingöbanan eller Ropstensderivatet till tunnelbanelinje, de är så väldigt lättmjölksnaiva och intetsägande i sin ickeattitydsstinna framtoning att jag inte vet om det är hysteriskt bra eller bara... ingenting. Hon skriver så tunt som en jätteamerikansk lättprodukt och så plötsligt bara, ett svärord! Jag fattar inte. Är det medvetet sådär genomskinligt svenneklyschigt eller finns bakomliggande tungrodda resonemang? Har hon tänkt? Någongång? Om man t ex argumenterar för feminism och för hur BRA den är kanske det är sådär extremt medvetet att i näst sista meningen i sin krönika ändå använda termen barnflicka, istället för något mer neutralt, säg barnvakt. Och så kanske det är med yttersta eftertanke som hon tonar ned sig. Kanske? Vem anställer henne? Anställer de henne för att de tycker att hon verkligen säger något? Eller för att de inte vill ha någon som säger något men ändå ba, slänger in ett SVÄRORD ibland så att de på tunnelbanan misstänker att hon menar något ändå? VAD HAR HON FÖR MÅL VAD TYCKER HON? Frida.

Nej, jag fattar inte, men jag vill ha hennes jobb.

I övrigt har jag börjat säga tusen takk.