Ut

Och i det förbannade Hopperska solljuset inser jag min potential och samtidigt min förtvivlat okorrelerade självdisciplin som för alltid kommer att ha mig i detta längtande tillstånd, oförmögen att fullfölja, förvalta, värdera och kreera något som kan ta mig ur längtan. Uppåt, framåt, livsödet, medvetenheten, förbannelsen, min kroppsliga död och starkaste drivkraft, mitt levebröd min sorg min strävan mitt förfall och inre liv. Det finns något större här ute, här ute i ljuset och fulheten, något innerligare äkta som skriker efter utmaning och mindre betydelse. Sluta att ge mig meningslösa utsikter, genomprövade koncept, vältuggade recept, konservativ minimalism och västlig rädsla, sluta mata mig med inskränkthet och hissregler, sluta innan jag glömmer hur man längtar och våndas för det är det som gör mig till mitt jag, den jag är och vill vara men dör av att leva som. Tänk om jag vill det då! Lägga själen i ena vågskålen en gång för alla och se hur lite den väger, obetydligt lite, och sen lägga hjärtat i den andra och lämna. Det fick jag aldrig göra i den här fångenskapen. Hänsynen äter mig. Jag har upptäckt The Matrix men det blå pillret, åh det blå pillret. Om jag springer fort stupar jag. Om jag stannar upp hinner jag inte ifatt. Om jag kryper skäms jag, skäms för att jag inte springer. Ibland vill jag gå hem och hålla mig undan länge. Och solljuset lyser på frustrationen under mina nedlusade slitklösande naglar, på min älsklings hår, på lanternorna i nattrafiken under den gudomligt förorenade himlen som välver allt det höga oåtkomligt över mitt toviga huvud och ingenting blir uppklarat under den idag heller. Mitt i all denna röra, i soppan av det som är mer än orimligt förvanskat, inbillar jag mig att en ny blå tröja spelar roll, att hårspännen med piggar är universum förfinat, att ögonfranskammar HAR BETYDELSE. Det sanna lever men det är dött, det är levande för att det är dött. Jag kräks.