Tack

Jag lämnar er nu. Det har varit en glädje.

/Gåspennan

Sister Ray

Say a word for polly may, she cant tell the night from the day. They threw her out in the street, but just like a cat she landed on her feet. Lite Velvet, lite kaffe, lite banan, lite let down my hair, lite vika in tvätten, lite gamla minnen nya tider, lite av vardera. Så att säga. Om nu den här jävla vårnatten kunde bli mörk och varm snart också vore livet så himla sweet just precis nu. Living on borrowed times. Im in love with mary, queen of scots.

...

- Sulan försöker ta livet av sig igen.

- Han är förmodligen djupt religiös, Jesus dog ju igår.

Nåt på franska här

Det är KNÄPPT soligt. Jag mår sådär lite kass som en orolig duva på en telefonlina. Jag tänker på allt jag måste göra. Måste måste MÅSTE tvätta (har redan börjat), städa här inne, döda två katter, lära mig hur man formaterar en string i objective-c, slänga ut hela min garderob (jag är så trött på alla FULA kläder som jag av nån helt outgrundlig anledning har SPARAT fast tom Claudia fucking Schiffer skulle se ut som ett härke i dem), träna bort ett par påskägg så jag inte förvandlas till en fettoboll, handla nån rolig mat och laga den, fint. Känslan av att vilja fly har inte varit så här stark på länge. Knyttet har fått doktorandtjänst i Paris och jag tänker Paris! där kan jag bo i nån förort och lyssna på Edith och bara klä mig i svart sammet, ja? Tatuera mig lite mer.

Under ett par års tid hade jag treveckorscykler på psyket. Först okej en vecka, sen hyperaktivitet under en vecka och sen total breakdown den tredje. Om och om. Kanske under två år, ca tre veckor. Jag vet att alla säger åh, det är nåt fel på mig, kolla på mig jag är så galen och tokig, det är nåt fel på mig, men på mig är det verkligen ett fel. Okej. Jag kan inte sätta fingret på det men jag VET att det är ett fel. Det behöver inte vara flera men säkert är där ett. Jag har typ måstesjukan, är manisk, neurotisk och ledsen. Sen får jag en ostsmörgås eller telefonsamtal och blir glad. Det är tamigfan ett stort fel. Jag vet inte om jag orkar fixa till det för det verkar inte ens vara möjligt. Det är så här, ja?

Jag vill verkligen klippa mig.

Segt

...klockan passerar just 3:27 piiip och DÄR gick skallen. Jag var på jobbet klockan sju imorse. Vaknade vid fem och kunde inte somna om. Det surrar. Efter ett tappert försök med kudden över huvudet gav jag upp och tog en dusch. Katterna var galna, undrar om jag förstörde deras morgonrutiner. Jag ska gå härifrån snart. Ta mina fetböcker så jag kan plåga mig lite i helgen och sen fara på professorsmiddag. Trevligt, på skärtorsdagen och allt. Idag har jag inte gjort många knop. Eller, jag har ju stirrat in i skärmen hela tiden men jag fattar bara inte. Fast fastare fastast. På svenskat, alltså. Jag behöver kommunalkodas.

Depp

Det är sjukt vad fort man vänjer sig. How my heart behaves.

Passa in

Det här är inte som på banken, nä. Man kan tex:

-gå i tofflor
-spela biljard i lunchrummet
-spilla på sig
-se ut som en tomte*

utan att någon egentligen bryr sig. It's mad.

*Redan tredje dagen här ser jag ut som Hej Kom och Hjälp Mig. Iförd något förlegad kjol med punkdetaljer, grå hoodie, leggings , blå skavda strumpor samt farmors gamla broderade tofflor hasar jag mig runt och hämtar kaffe, kliar mig i huvudet, kikar ut på gården och tjyvbloggar på arbetstid.

Statusrapport

Dag 3:

Jag bygger en miniräknare. Min skärm är ett gytter av fönster. Jag blir illamående och sjösjuk. Vad är motsatsen till en outlet? Inlet? Varför heter det inte så då? Min mage är INTE lugn. Just nu är jag hyfsat säker på att jag kommer att dö av den precis alldeles snart. Antal bananer: 2.

Okej, vidare vidare.

Forts.

Bara för att Egon är så rar och frågar och för att jag gärna pratar om mig själv:

Ett exjobb går ut på att man gör ett projekt under ungefär sex månaders tid som avslut på sin civilingenjörsutbildning. Man kan göra det på en lämplig institution på sitt universitet eller på ett företag om man hittar ett, och det gör alltså jag. Tekniska Företaget ligger i Stockholm, på självaste Rådmansgatan, och jag behöver således inte flytta någonstans annan. Vad jag egentligen ska göra här förutom rutor och piffiga screensavers som ritar färgglada trianglar (jag åtgärdare buggen) är att bygga en liten grej som förbättrar programvaran som företaget säljer. Med bygga menar jag alltså att koda ihop en bit text och inte att bygga med hammare och spik, även om det vore himla skoj.

Så är det. Typ.

Puss.

Bakom en jätteskärm

Hej och välkommen till exjobbsbloggen.

Igår var det min första dag på exjobbet. Från och med nu är det andra bullar and it ain't sötebrödsbullar I tell ya. Asså det är inte dåliga bullar heller, det är liksom bara hårda bullar, det är stenhårt, jag känner mig (tidvis) stenhård här bland alla gigantiska skärmar och programmeringskillar. På utveckling sitter bara killar och så jag, bland extremt många meter sladd, sjukliga mängder datorer, servrar, mystiska grå lådor, blinkande mojter och ihopkopplade abrovinker. Saker och ting har sotad fajans. Jag sitter med små hörlurar och lyssnar på The Shins medan jag försöker bekanta mig med mjukvaran. Det är något av en, eh, röra. Det här med OS X är ett mysterium och jag är inte Sherlock Holmes ännu. Igår byggde jag en ruta som man kan skriva text i, och sen byggde jag en knapp till rutan som man kan bort texten med. Det tog tio timmar. Idag försöker jag göra en screensaver. Just nu är det bara en bug kvar men den verkar svårartad. Nässpray won't do it, tänker jag. Så jag höjer volymen lite, fyller upp mitt glas med java och skriver ett blogginlägg istället.

Det är overkligt att jag ska sitta här i ett halvår och fippla med samma sak. Helt surrealistiskt. Jag kan inte bestämma mig för om jag har panik eller är lugn som en sån där filbunke. (Varför är de lugna? Brom, valium, vad är det som ingår?) Någonstans är det allvar nu och här sitter jag och typ leker. Det känns jävligt skönt att inte vara under den vanliga tidspressen som alltid infinner sig på en kurs men samtidigt oroväckande att jag inte fattar hur jag ens om så mitt liv hängde på det skulle kunna sy ihop nåt av det som jag egentligen ska pyssla med här. Och när jag säger ingen aning så menar jag alltså inte minimalt med aning, en gnutta liksom, utan INGEN som i zip, null, niente, kein, så lite att det är minus, mindre än Annica Dahlström vill erkänna konstruktivism, ännu mindre än grampriset på kokain, till och med mindre än röda linjens sannolikhet att komma i tid. Fett med ingen, alltså.

Men det känns bra liksom. Jag vet inte hur det ska gå till men är vid mycket gott mod och litar på min egen förmåga mer än någonsin, tror jag, i alla fall utanför tennisbanan. Asså jag vet ju att jag kommer att dö innan jag är klar men ändå bryr jag mig inte om det för det känns bra att vara rätt kvinna på rätt plats igen, som jag hade tänkt från början, utan bankkostymen. Trots en del aversioner mot den stackars utbildningslinjen jag råkade välja är jag ju hemma här i den här världen, någonstans ändå, och jag känner till humorn, klädkoderna, gesterna, suckarna, skratten, smeknamnen (cobraBear?), teamandan, individualismen, värmen och gnistan av vurm för att vara totalt världsfrånvänd.

Aber genau!

!

Jag skrev en fyra på tentan. Curiosity killed the cat.