tisdag, april 03, 2007

Bakom en jätteskärm

Hej och välkommen till exjobbsbloggen.

Igår var det min första dag på exjobbet. Från och med nu är det andra bullar and it ain't sötebrödsbullar I tell ya. Asså det är inte dåliga bullar heller, det är liksom bara hårda bullar, det är stenhårt, jag känner mig (tidvis) stenhård här bland alla gigantiska skärmar och programmeringskillar. På utveckling sitter bara killar och så jag, bland extremt många meter sladd, sjukliga mängder datorer, servrar, mystiska grå lådor, blinkande mojter och ihopkopplade abrovinker. Saker och ting har sotad fajans. Jag sitter med små hörlurar och lyssnar på The Shins medan jag försöker bekanta mig med mjukvaran. Det är något av en, eh, röra. Det här med OS X är ett mysterium och jag är inte Sherlock Holmes ännu. Igår byggde jag en ruta som man kan skriva text i, och sen byggde jag en knapp till rutan som man kan bort texten med. Det tog tio timmar. Idag försöker jag göra en screensaver. Just nu är det bara en bug kvar men den verkar svårartad. Nässpray won't do it, tänker jag. Så jag höjer volymen lite, fyller upp mitt glas med java och skriver ett blogginlägg istället.

Det är overkligt att jag ska sitta här i ett halvår och fippla med samma sak. Helt surrealistiskt. Jag kan inte bestämma mig för om jag har panik eller är lugn som en sån där filbunke. (Varför är de lugna? Brom, valium, vad är det som ingår?) Någonstans är det allvar nu och här sitter jag och typ leker. Det känns jävligt skönt att inte vara under den vanliga tidspressen som alltid infinner sig på en kurs men samtidigt oroväckande att jag inte fattar hur jag ens om så mitt liv hängde på det skulle kunna sy ihop nåt av det som jag egentligen ska pyssla med här. Och när jag säger ingen aning så menar jag alltså inte minimalt med aning, en gnutta liksom, utan INGEN som i zip, null, niente, kein, så lite att det är minus, mindre än Annica Dahlström vill erkänna konstruktivism, ännu mindre än grampriset på kokain, till och med mindre än röda linjens sannolikhet att komma i tid. Fett med ingen, alltså.

Men det känns bra liksom. Jag vet inte hur det ska gå till men är vid mycket gott mod och litar på min egen förmåga mer än någonsin, tror jag, i alla fall utanför tennisbanan. Asså jag vet ju att jag kommer att dö innan jag är klar men ändå bryr jag mig inte om det för det känns bra att vara rätt kvinna på rätt plats igen, som jag hade tänkt från början, utan bankkostymen. Trots en del aversioner mot den stackars utbildningslinjen jag råkade välja är jag ju hemma här i den här världen, någonstans ändå, och jag känner till humorn, klädkoderna, gesterna, suckarna, skratten, smeknamnen (cobraBear?), teamandan, individualismen, värmen och gnistan av vurm för att vara totalt världsfrånvänd.

Aber genau!

5 kommentarer:

Anonymous .m. sa...

En klassisk skullet alltså
http://www.mulletjunky.com/skullet.htm

4/03/2007 12:59 em  
Blogger Kunken sa...

Du kommer snart längta tillbaka till banken. ;)
Lycka till med exjobbet förresten.
Det går nog lika bra som tentan.

4/03/2007 1:45 em  
Blogger egoegon sa...

vad går till exjobb liksom ut på? förutom att göra rutor (vilket låter hemskt roligt, utan ironi). vilken stad befinner du dig i? blir snurrig.

4/03/2007 2:37 em  
Blogger Ms.Take sa...

Absolut kan man vara det, säger hon som jobbar i den världen sedan länge.

En ex-kollega till mig var det dessutom bokstavligen. Han var hårdrockare och enormt stolt över sitt lååååånga hår, som nu utgick från munkkransen på huvudet - toppen var alldeles kal.

Det såg roligt ut! Tänk Frasier x100

4/03/2007 3:40 em  
Blogger Christina sa...

ms, exakt så! med instoppad mjukiströja i någon form av friluftsbyxa.

4/03/2007 4:39 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida