Honom

Igen i värmen. Innanför utanför. Omsluten runtomkring. Avgaserna stiger mellan höghusen vid Sentralstasjon, sprickorna i trottoaren hör mer hemma på sydligare breddgrader, gör de inte, jag tycker. En tiggare som sitter hukad vid sin papperskopp från ett av hundra take aways. Det är den nya tiden. Tutar, i mina öron och dallrar vid mina svettiga, sandalklädda fötter. En klibbig hand håller min. Svetten rinner nerför håriga ryggar och rakade ben, kokar på männens pannor och kvinnornas bröst. Jag hör dem andas tätt vid mitt öra för detta är en trång stad. Detta är en stor liten by där fasaderna nästan rasar samman om man tittar på dem för hårt och där munnar på gatan ler och skrattar, kanske tilltalar en, munnar ser här. Håller hårt i handen, den seniga redan sommarbruna handen som leder upp till axeln, nyckelbenen, den röda skäggbotten, käklinjen, kindbenet, hårsvallet, där alla tankarna ryms. Människor korsar gatan mellan bilarna och trafikljusen, grönsaksstånden dignar av jordgubbar, meloner, avokados i nät, hör vi hur de är en del av bilden och stannar vid, köper ananas, till lunch. Men måsarna har somnat i hettan. Går hem upp på Grünerløkka genom värmeskikten över asfalten, stimmigt högljutt, min klibbiga hand håller hans, genom ett svalt trapphus in i lägenheten, damfinalen i Franska öppna och lätta läppar –torra fuktiga. Vi finns, vi finns. Jag tror knappt det ibland när Stockholmsnatten rycker mig ur kontakten som jag hittade. Jag har slitigt för det här. Fläkten surrar ihållande och någon borrar i gatan fast det är helg. Jag har lagt huvudet i knät, på honom, håller en arm runt hans hals, vi skrattar. Åt något -finns. Os av stekt fisk letar sig in från staden där vi ligger och svettas på den blåsvarta soffan i all värme och närvaro. Stilla, långsamt, som en enda. Låna lite på mig det är okej. Jag älskar honom.