O'hoj

Igår på vägen hem efter träning och jobb, trött i håret och prickig i ansiktet, mötte jag en gammal kollega på busshållplatsen. Jag gillade henne när vi jobbade ihop trots att hon var tröttsamt käck och präktig. Hon tittade storögd på mig och utbrast: är det du? Jag kände ju knappt igen dig! Du var ju så mager när du var hos oss! Du har väl gått upp i vikt va? Kramar på det och ni vet, jag antar att hon menade att jag var fin. Kanske att jag såg hälsosam och rosig ut eller nåt. Sådär igår kväll efter en dag i självtvivel kändes det inte lika roligt att höra. Jag -en småmullig go och glad jänta. Hade ingen lust att vara henne. Tyst förbannade jag givetvis omvärldens förmåga att ständigt koppla ihop kvinnors mående och allt annat hitochdit med vikt och en smula hopplöshet rann igenom mig men sen, blixtar och dunder, lyckades jag skaka det av mig. Det sved till, nypsade i magtrakten någonstans, och lämnade mig relativt oberörd. Ofta är man är duktig jävel, och lika duktig som man är på att hålla masken utåt är man på att piska sig själv gul och blå där inne. (Jag vill inte veta hur min själsliga lekamen ser ut.) Igår innehöll förvisso en del tårar och Mademoiselle fick trösta mig på gymet av alla ställen, men den slutade ganska bra ändå. Tack för det televerket.

Och i helgen ska vi segelsemestera lite bland Stockholms öar. Blir väl mest inomskärs tänker jag. Berlinskan med pojke, Nils och M och jag. Vi kajkar ut från Gåshaga ikväll och hoppas att söndagsvädret inte blåser upp för mycket sjö. Rapporterar vad det lider. Skepp o'hoj.