En dag på vårdcentralen

En dag i höstas vaknade jag med ryggskott. Det gjorde ganska ont, var stelt och föranledde användning av skor utan snören. Det gick några dagar och sen var det inte lika illa längre, men jag låtsades ändå några dagar till för att slippa plocka ur diskmaskinen. Det kanske är min karma som kommer ifatt mig, men jag har iaf fortfarande ont i ryggen. Längre perioder av stillasittande är inte trevligt och det är ju svårt att undvika när man liksom måste lära sig att hantera täthetsfunktioner och transmissionskanaler dagarna i ända. Jag har gått till en kiropraktor och sådär, men han knäcker bara och mumlar och så kostar det en galen massa pengar utan att det liksom blir så mycket bättre. Till slut fick jag ge mig och idag har jag varit på vårdcentralen som vanligt folk. Det är som ett besök i ett parallellt universum. Sjukvården är en konstig plats, både mentalt och fysiskt. Man öppnar en glasdörr och lämnar kommersen i Ringens köpcentrum bakom sig, och befinner sig plötsligt i en annan värld full av spräckliga stolar, beigegula väggar, upplysande foldrar och undermålig modekänsla. Gardinerna är alltid vita med tulpaner. På en gång börjar jag fundera på vad de andra i väntrummet lider av. Höftleden? Hösnuva? Tarmvred? Man accepterar allt, rakt av, från det att glasdörren går igen och sluter till om den nya konstiga världen. För 140 svenska kronor fick jag träffa Carmen. Hon var rar, böjde på mig, sa allt det jag visste att hon skulle säga om voltaren och ipren och antiinflammatoriska kurer (det spelar ingen roll vad man söker för, man blir alltid ordinerad en kur voltaren) och så fick jag en remiss till röntgen och en till sjukgymnast. Sen fick jag gå in i ett annat rum och där fanns en tavla på tre psykedeliska kossor och en stor giraff. En liten dam med svartfärgat hår tog min sänka och så fick jag lämna urinprov. Är inte riktigt säker på vad de ska med mitt blod och mitt kiss till? Ja, och sen kunde jag, direkt om jag ville och det ville jag, gå bort till Rosenlund och röntga mig. På Rosenlund var det svårt att hitta till rätt avdelning för det var pilar åt alla möjliga håll och när jag väl hittade en lucka satt ingen i den. Ibland kom en kutryggig gubbe förbi i korridoren. Jag satte mig på en stol bredvid luckan och läste tidningen "Doktorn". Efter några minuter kom en tjej och öppnade luckan och jag visade leg och hon klickade massor på sin datorskärm. När vi var klara kom en exakt likadan svarthårig dam som tagit blodprovet och tog med mig till röntgenapparaten. Det kändes så konstigt att hon hann dit före mig trots att jag har snabba ben? Eller var det en annan? Mystiskt. Eftersom jag inte är gravid fick jag hoppa direkt upp på britsen och så när grejen ovanför mig slutade surra låg jag kvar ett tag. Jag ropade lite, men sköterskan kom inte tillbaks så jag tog på mig tröjan och gick hem. Nästa torsdag mellan 14.00 och 14.30 ska jag bli uppringd av Carmen som ska berätta hur det har gått. Inväntar med spänning* och ihållande ryggsmärta.


*Jag tycker att det känns artigast att vänta med spänning men egentligen vet jag hur det kommer gå. Voltaren är ungefär som att sträcka ut tungan i regnväder och inget kommer att ha ändrats på en vecka. Eftersom jag är 27 år och inte har diskbråck kommer jag bara att få veta det jag redan vet; att jag ska träna duktigt och gå några gånger till en sjukgymnast. Sjukgymnasten kommer givetvis inte att kunna göra nåt, eftersom det inte finns så mycket att göra. Jag tränar rätt mycket som det är. Somliga har dåliga ryggar, andra har svagt psyke. Somliga har både och och lite av varje. Men jag är ju svensk, och då går man till vårdcentralen som folk och så tänker man att man iaf gjort vad man kan. Idag har jag alltså gjort vad jag har kunnat. Det känns faktiskt ganska bra. Tyvärr blöder det fortfarande i armvecket, men det gör inget.