Ett långt inlägg, eller: en dag kvar

Det föregår nån slags porren och jag-serie på bloggar i min närhet (bla här och här), men jag måste såklart vara annorlunda och därför ska det här inlägget heta:

Ekonomin och Jag

Förutom att jag alltid har haft ett slösaktigt förhållande till min egen ekonomi och redan som sjuåring tyckte att t-shirten med trycket "Höj veckopengen!" var den tuffaste någonsin har jag också känt att allt som rör pengaflöden på något sätt känns konstruerat. På högstadiet förespråkade jag ivrigt den fria viljan och rök inte sällan ihop med vår klassföreståndare, som var av en mer socialdemokratisk karaktär och helst ville, så vitt jag kunde döma, hindra människor från att leva som de önskade. Min syn på jämställdhet (feminism var ett begrepp som inte riktigt fanns i mitt medvetande) var att den måste komma från grunden och via den egna fria viljan på gräsrotsnivå etablera en stabil plats i samhällsmaskineriet. Påtvingad inkomstutjämning via skatter och förmåner, bidrag och avgifter, tyckte jag var en byråkratisk, kostsam omfördelning som berövade människor ansvaret för sig själva. Det kändes konstgjort och ohållbart och jag som var en lyckad person tänkte att de allra flesta som går på Sveriges jord ju hade samma teoretiska möjligheter till att tjäna pengar.

På gymnasiet rann lite av denna svartvita inställning av mig och ersattes av en något modestare men dock tydlig liberal ståndpunkt. Lösningen på svält i tredje världen (som man sa då) och ojämlik exploatering av arbetskraft och energi måste vara att släppa på alla tullar och handelshinder och låta globaliseringen work its magic. Lagen om minsta möjliga motstånd skulle med direktapplicering rädda jordklotet från utbrändhet och förtvivlan. För vem handlar inte den bästa varan? Vem gagnar bara den egna marknaden om det finns billigare produkter från Taiwan? Då måste alla helt enkelt se till att producera riktigt bra, miljövänliga varor till ett eftertraktansvärt pris. Detta var innan jag bekantat mig närmare med begrepp som "informationstillgång" och "ekologi".

För att inte verka snyftig ska jag bara snabbt konstatera att mina levnadsår mellan 2002 och 2006 inte var bra. Jag fick bla känna på hur det är att vara deprimerad och ätstörd och inte kunna se till mitt eget bästa. Min gamla slogan om att rycka upp sig föll ganska platt. Jag var helt enkelt inte en lyckad person, trots mina fantastiska teoretiska möjligheter. Ur detta kom givetvis något jag tycker är positivt, och det är att jag fick en helt annan inställning till ansvar, vård, värden och i förlängningen ekonomi. Jag ser det som att jag växte upp.

I den mån man kan säga sig hata något som av nödvändighet krävs för att överleva i vårt samhälle hatar jag ekonomi. Jag blir simmig av att läsa ekonomiska analyser eftersom de aldrig, av naturlighet, kan ta hänsyn till fler än en eller max två variabler. Jag blir sjukt irriterad på folk (alltså pressfolk, inte svenssons) som pratar om ekonomi som någon slags absolut vetenskap när det i själva verket är ett mänskligt påhittat system som hade kunnat se helt annorlunda ut. Jag blir rent ut sagt arg när den ekonomiska tillväxten anses vara det enda som räknas när statsbudgetar och samhällsplaneringar görs, som när borgarrådet Sten Nordin den 2 augusti i år på fullt allvar hävdar att Arlandas utsläppstak hindrar Stockholm från att växa. Att flyget är en ekologisk katastrof är med ens oväsentligt. Begreppet ekonomi slår mig återigen som något luddigt, påhittat, dimridåaktigt och labilt.

Jag försökte föra någon slags konversation med Johan Norberg häromdagen, om det nu var han. Det kändes hopplöst. Argumentationen rörde Kleins tegelsten Chockdoktrinen kontra hans motangrepp som heter nåt med nakenchock. Det slutade med att han forcerade på mig läsanvisningar till sin bok vilket kändes helt absurdt. Jag hade alltså gått och köpt boken av egen fri vilja trots att jag har en helt annan syn på världen än denne Norberg, och ändå måste han vara så ängslig att han kränger på mig ytterligare läsanvisningar. Jag undrade om boken var så dåligt skriven att den inte kunde tala för sig själv.
Hur som helst, hopplösheten kommer av detta: medan marknadsliberalerna argumenterar för att öppna slussarna och släppa lös konsumtionen argumenterar vi på andra sidan inte för att täppa till, utan för att helt omvärdera vad som är en sluss. Norberg förfäktar metoder för att på bästa möjliga sätt odla bananer medan jag ifrågasätter hela det konstruerade jävla behovet av bananer och dessutom anar att vi genom att följa marknadsliberala planer inte kommer att kunna odla några bananer alls om hundra år, då jordklotet flämtar av utbrändhet och förtvivlan. Jag förespråkar lokala äpplen. (Slog mig just man brukar jämföra äpplen och päron, bear with me.)

Det som återigen gör mig mest illa till mods är tron på ekonomin som något absolut. Som om den bara finns där ute, lever som en egen opåverkbar organism och inte har nåt med moral och etik att göra. Hela världens ekonomi idag bygger på tanken om tillväxt. För att växa till måste vi konsumera. För att konsumera måste vi tillverka. För att tillverka går det åt energi och energi är det som till slut omvandlas till koldioxid och vatten i vår atmosfär. Det hjälper inte att konsumera ekologiskt om vi eskalerar vår förbrukning. Det kommer möjligtvis bara dröja lite längre innan den totala katastrofen står för dörren, fast med nämnda tredje världs ökade konsumtion äter vi upp den marginalen också. Men att eskalera är den enda vägen till den ekonomiska tillväxt samhällstoppen predikar för. Dessutom finns det knappt några miljövänliga varor, bara mindre miljövidriga.

Jag tror fortfarande att riktig förändring måste börja på gräsrotsnivå. Det måste vara ideal som vi lär oss och kan tro på, som har hållbara argument och inte gömmer tusen blindgångare, som marknadsliberalismen. Jag är fortfarande för att människor måste ta ansvar för sig själva men jag tycker inte längre att det är en mänsklig rättighet att kunna handla bananer (etc). Det jag inte förstår är hur vi ska rädda miljön och för den delen ekonomin, genom att fortsätta se världen genom såna som Norbergs och Nordins dimridåer.