Ikväll opera, eller: åtta dagar kvar

Det som räddar mig är mina vänner. Jag är så glad att jag har riktiga vänner. Det är ändå inte helt sällan man träffar människor som verkar stå helt ensamma när det verkligen gäller, som omger sig med partypolare och bekanter från förr men inte har en enda riktig kompis, en sån som håller upp handflatan och gormar RÖR INTE MIN KOMPIS när faran närmar sig. Jag brukar ju vara min egen fara så mina kompisar har fått gasta på mig. För det är jag dem ännu mer tacksam. Idag har jag fått sitta vid E's skrivbord hela dagen och plugga bredvid henne. Sällskap är helt enkelt ovärdeligt i såna ångesttider. Jag VEEET att det bara är typ en vecka några dagar kvar men jag håller fanimig på att brisera minst en gång om dagen och måste tvinga mig själv att inte panikringa pojkvän/pappa/E/Mademoiselle och fångråta. Tårar hjälper inte, utantillkunskaper gör det. Så jag ska ägna några dagar till åt att slå in kovariansformler och poissons summationsregel och sen ska jag... ja det ska jag men det vågar jag inte skriva. No jinx. Nu måste det sluta regna så vi kan gå på utomhusoperan i parken ikväll.