Me, myself and I

Jag frågade min kille hur det känns att vara man. Jag vet inte, svarade han. Han sa att han vet hur det är att vara han, inte man. Jag vet precis hur det känns att vara kvinna. Jag kan särskilja de delar i mig som är kvinna och som är jag. Erika skrev förresten jättebra om svenska och franska kvinnor för ett tag sen. Förenklat känns det som om det finns en del som är Jag, en del som är Kvinna och en del som är lite av varje, ett Kvinnojag eller en Jagkvinna.

Kvinnodelen känns oftast främmande och ditklistrad. Jag har ingen koll på henne, hon kan tex plötsligt bli grov och vild och ohanterlig. Typ som en rebell, men någon man vurmar för. Jaget känns lite skakigt, men de dagar jag kommer i bra kontakt med det brukar bli riktigt bra dagar. Kvinnojaget eller Jagkvinnan har jag ingen koll på. Det är kanske en blandning av hur andra ser mig och hur jag därför ser mig själv. Jag tror det var den delen som var/är ätstörd. Kanske. Eller inte.

Det är inte konstigt att jag har problem med vem jag är, vem jag vill vara och hur jag vrider och vänder på detta för att andra ska tro att jag är den jag är. Jag vet ju inte själv. Och jag är ändå hetero hej och klär mig som en tjej (ungefär dårå) och slipper folk som iaf utifrån dömer mig som någon/något annat. Jag är vanlig och passar in. Å andra sidan går saker jag säger ofta i klinsch med det folk tycks tro att jag ska säga. Tex när jag tar upp vad jag jobbar med och vad jag är utbildad till. Tror aldrig jag har sagt det utan att få en förvånad blick? I vissa fall misstroende, men också i några fall en imponerad. Fast de som blivit imponerade har också ofta strax bekänt färg genom att ge sig in i nån plågsam utläggning om hur smart jag måste vara, trots att jag är tjej. Ibland inte så plumpt, men innebörden lika.

Grejen är att de har rätt, men det har inget med intelligens att göra. Man måste bara ser till att vara lite starkare, lite smartare och lite mer diplomatisk för att klara det. Att vara tjejen, alltså.