Aldrig förr har A Cyborg Manifesto känts så relevant. När internet hotas till döden, fransmännen framhärdar i sin galenskap och italienarna hejar på från vansinnets oskarpa sidlinje; aldrig förr. Donna, jag förstår dig tydligare än någonsin. Klart och tydligt känner jag hur allt du skrev i ditt manifest vaknar till liv inombords, vrider sig långsamt men dramatiskt bestämt mot solen och låter de strålar som ännu färdas över himlavalvet träffa rakt i ansiktet på oss som tittar åt samma håll. Vi ser. Vi är alla cyborgar. Människan är inte en kropp av kött, blod, tårar och hår, av fötter, skenben och tarmsystem, vi är inte bara det. Vi är tanken om att vi är det och ett koncept som sträcker sig långt utanför vår invärtes dunkla labyrint. Vi behöver mer än vårt kött och blod för att leva, för att kunna andas mer än kemiskt syre. Om vi bara är fysiska kroppar gör det inget om vi dör, och det skulle göra något om vi dog. Det är våra tankar som spelar roll och köttet och blodet och är bara behållare för det som köttet och blodet producerar men som införlivas i allt annat, även utanför det fysiska oss. Det som finns i internet. Mellan noderna lever den mänskliga varelsen ett liv som bara till en början är bundet inom oss. Jag tänker, alltså är jag, jag är internet. Utan internet hade jag inte tagit de beslut som gjort mig till den här kroppen, den här hjärnan, de här åsikterna, känslorna och all den här kärleken. Jag hade inte fått klarhet i det som kanske utgör min riktiga gnista, min egen sexualitet, min världsbild, den som inte låter sig definieras av mediemoguler i Rom. Jag hade glömt farmors blå mocca-burkar utan internet. Farmor hade något annat som förlängde henne och överlevde henne, vi har internet. Ingen är något bara av sig själv. En kontext är ett fundament och det är för sent att amputera den del av den mänskliga kroppen som färdas i optisk fiber mellan Härnösand och Arequipa, Kista och Norrmalmstorg. Ta inte min kropp ifrån mig. Jag är en cyborg och det är ok.
