Lyx

Lyx är svårfångat. Lyx är att vandra hem en fredagnatt efter en fin fest hos nyfunna vänner som bjuder en på femtio armhävningar och Dead Prez. Lyx är att vakna sent en lördagmorgon och hångla adjö med sin kille som ska åka på tävling över helgen. Lyx är att inte behöva följa med. Lyx är att klara av att spendera en hel dag tillsammans med sig själv utan att förgås av självhat, att försöka hitta en bikini som inte har D-kupa och ge upp, att göra en handlingslista så man kan bjuda på saffransgnocchi med baconröra klockan sju. Lyx är att gå tillbaks till butiken och köpa två snorgröna brassestolar också. Lyx är att komma hem igen till ett rent golv, en sköljd tröja på tork och packa upp sin punkis i kylen, förbereda jordgubbar till cavan och plocka upp ett korsord från kulturdelen och ta med sig till soffan. Att somna ifrån det. Att lyssna till barnkalaset på innergården där vattenkrig och kokkorv med största sannolikhet är själklara inslag. Lyx är att få ett samtal från tävlingskillen som hör kalaset genom UTRAN hela vägen hem till Pennybridge och skrattar strävt från trädgården där borta. Lyx är att fundera på om man inte ska ta och sy lite i en tröja. Lyx är att kunskap, om sömnad, matlagning och sig själv. Lyx är vetskap, om vänner. Allt det där är lyx och det är flyktiga substanser som idag samlat sig i tjocka varma slöjor som sveper in min del av Söder medan barnen, måsarna och lägenhetsrenoverarna lever i bakgrunden.