Ibland vågar jag nästan säga det

Ja just det, jag läste ut Middlesex. Den fick mig att gråta på tunnelbanan och skratta i sängen. Och undra ännu mer över vad kön egentligen är. För mig blir det mer och mer uppenbart att kön är allt, men också inget. Allt, för att vi skapar kön av varenda detalj vi ser, pratar om och utför. Inget, för att vi lika gärna kunde skapat något annat av alla detaljer. Det finns många detaljer. När jag och mina kollegor sprang runt Råstasjön en dag efter jobbet i förra veckan (2 varv might I proudly add), hojtade några sextonårsmoppemuschekillar högt efter oss. De tog sig friheten att offentligt kommentera våra kroppar, om än bara våra knän men det är en av detaljerna som bidrar till att alla, varenda flicka, tjej och kvinna på den här jorden lever i vetskapen om att hon betraktas. Killarna skapade våra kön, utifrån och genom en till synes ofarlig kommentar. Jag stryker bort mitt hår ur ansiktet, håller för mina nästan platta bröst och stirrar på mig själv i spegeln. Vad är jag? Jag är tjej, har rund haka och fina ögonbryn. Har en amormun. Har... vänta. Jag har fyrkantig käklinje. Jag har smal underläpp och grova handleder. Jag kan ha säckiga byxor och inte ha nån höft, alls. Vad är jag? Jag kan lika gärna vara kille. Enligt mitt jobb är jag kille, sådan många tänker sig i alla fall. Jag förstärker mitt kön varje dag genom klänningar, skor, väskor och gångstil. Om man bara ändrar en liten gest blir folk nervösa, men de förstår inte över vad. Om jag kollar undersidan av skon och vänder upp benet framför kroppen istället för bakom gör jag som männen. Det räcker med så lite. Det räcker att låta smilbanden vila, så kallar folk dig för surkärring om du är tjej (kompetent om du är kille). Den gamla klassikern, du blir slampa av att ligga runt, eller hingst. Beror helt på vad killarna i parken skriker eller inte skriker efter dig.