Att vara en svart lesbisk kvinna i Colombia

Jag är vit. Jag är förvisso inte straight as they come men det ser ut så. Jag har pengar, utbildning och kan stava. Jag är inte blyg, kan tala för mig, har goda vänner, äger en fin dator. Har stöd, ger stöd, får kärlek. Jag har privilegier. Ändå vet jag precis hur det känns att arbeta i motvind. Att sitta runt ett lunchbord och leverera argument för argument för argument som blir hängande i luften medan konversationen fortgår på någon slags dagisnivå runt omkring. Att komma med klara sifferexempel på sakernas tillstånd och bemötas av -ingenting. Att få en klapp på huvudet ett höhöhö i ryggen ett lilla gumman svävande över rummet. Ibland tror jag att jag ska koka över av ilska. Det verkar inte ge sig med åldern kan jag meddela, är ilsknare nu än under vilken tonårsperiod som helst. Jag kan inte ens föreställa mig påfrestningen det måste innebära att arbeta i den fullständiga orkan som måste blåsa om man är en svart lesbisk kvinna i Colombia.