Vaknar

Det är den femte september och vinden, som letat sig fram över Hammarbykullen, ned genom husen i Sjöstaden, vidare över Årstaviken och in på min innergård har fångat små slingor av hår på mitt huvud. Det kittlar runt halsen, en höstslö geting hovrar över mina frukostmackor. Balkongen hamnar hastigt i skugga när solen passerar bakom skorstenen på Karolinas hus. Löven i vår hägg, vår innergårds förvuxna syrenbuske och ett par som redan vissnat till marken rasslar i smygbrisen och letar sig in i minnets sista vakanser för sommarglimtar. Det är ännu varmt med svart t-shirt i septembersolen. Getingens liv blir efter trugande, bedjande och bortlockande (skinka på tjärtaket) bragt om intet, mina mackor får vara ifred och bödelverktyget kan återgå till att brukas som nyhetsinformation. Det står om ministrar, av vilka några inte kan posera för fotografering och några anses ha rätt eller fel inställning till fömögenhetsskattens vara eller inte vara. Om jag var rik, blicken i himlen nu, skulle jag stanna i Sverige. Jag skulle gladeligen betala min skatt tillbaks till det system som fått mig att till slut i mitten av början av livet efter 2000-talets bedrövliga start sitta på den här balkongen, svartrost i handen, titel i bokhyllan. Det skulle jag. Och bjuda alla jag känner på Grands matsal för den delen. Vi skulle ta våra sista kämpande sommarfräknar på tur genom stan och inta detta mastodonternas fort med våra pins och rödgröna idéer och äta oss igenom en kväll som funnes det inga fler. Jag har nog också kommit på till sist att det är så man borde leva det här livet.