Will I see you again

Får jag berätta en hemlighet. Jag kan sakna mina kärlekar som man saknar sin farmors och farfars tvättlina som satt så högt upp att man fick stå på tå för att knipa ner nyporna, en efter en. Den satt mellan två träd djupt in i trädgården dit solen strilade mellan löven och där man kunde gömma sig för kaffekannan, småkakorna, för det eviga uppförandet. Löftet om vad som fanns bakom de vita lakanen som fylldes i vinden. Löftet. Jag kan sakna en kyss som aldrig placerades mellan mina lår av läpparna som jag nu bara minns som en mun utan ansikte, två läppar utan namn. Aldrig röda, alltid klibbiga av läppglans, på kinden, mellan fingrarna och på kragen. Vi sprang nerför gatorna på Stora Essingen med hjärtat i handen och lögnen på tungan och nu sitter jag här och undrar vad jag missar, i ett annat parallellt universum pågår det. Och en röd skäggbotten och en svart pupill, två spända vader och ett gult hus av trä som aldrig kommer att bli byggt. En gammal ilning som helt plötsligt, bara, stiger i magen. Jag kan sakna det så jag vill skrika. En pälsmössa, ett samtal, en ljummen kopp pulverkaffe. Jag kan sakna ett gräl vi aldrig hade, ett gräl vi hade, en omfamning av kalla armar efteråt medan festljuset blinkade mellan gardinerna och röken steg mot månen som den sista gnuttan förnuft till beskådan. Allt finns här. Jag är allt, saknad och nu, dåtid och glömda nylonstrumpobyxor på min skrivbordsstol med trasig snurr. Natten nu är som paus efter fast forward. Jag sitter i sängen och lägger pussel av mig själv medan grannarna tjuter där ute. Jag saknar dig baby.