Uppåt framåt

Livet handlar så ofta om smärta. Det ska kännas att man lever heter det. Man gör slut, super sig redlös, får hjärnskakning mot asfalt, förlorar en släkting, blir av med 15 kilo och röker sönder sina lungor. Man känner att man lever. Man känner sina inre organ kämpa för sitt liv. Känner livet rinna ur en och tröstar sig med att man redan ändå visste att det finns i begränsad mängd. Livet. Sen ibland, ganska förvånande eftersom det finns så mycket som kan gå fel, finns det ingen smärta. Jag vet inte alltid hur jag ska hantera det. Det är fint när det är fint och det är en konst att ta vara på det. Jag försöker betrakta tillvaratagandet som ett tecken på vuxendom. Det är inte lätt att inte vara rädd för lycka men det vore otacksamt mot alla som bidrar till den att inte försöka ta tillvara på den. Det är ju läskigt att vara på topp när vägen ner ger en svindel. Grejen är ju att den alltid kommer att finnas där? Hissen till helvetet kommer alltid att vara närvarande så länge man har livet alls och så länge man inte redan är på botten. Det handlar om hur man tar sig ner, eller tar sig upp? Om hur man lär sig var hålen finns och kan strejfa runt dem? Eller i alla fall om att försöka?

Just nu är det i alla fall smärtfritt här omkring. Jag sökte nytt jobb och fick ett. På fredag är det sista dagen på det gamla och även om jag kommer att sakna mina kollegor ska det bli bra att starta på nytt, men ändå inte riktigt. Nu ska jag in i leken, är inte grön längre. Och sen, när dagen är slut, ska jag åka hem till vår nya lägenhet som snart tom har garderober i hallen, hänga av mig jackan, sparka av mig skorna, slänga mig på soffan och känna på golvvärmen med handflatan. Status alltså: high high high. Uppåt, framåt.