13 dagar kvar

Jag känner väl lite så här, att så länge det bara vore sport? Nu är det ju liksom en massa tyckarsnack från studion, repriser på gamla lopp som sänds om och om igen och typ inte ett enda program som inte är OS slinker igenom i rutan. Personligen tycker jag att den mesta sport är skittrist när det kommer till att titta på den, och där till anser jag att elitidrott är en absurd försörjningsform och att de allra flesta grenar är direkt hälsovådliga. Kanske inte så att deltagarna alltid riskerar sina liv, men hur många elitidrottare varar egentligen längre än 30? Det är utslitna knän, avdragna hälsenor och brutna ben, förslitningsskador och mental prestationsångest som ingen annanstans. Jag kan verkligen inte tycka att det är ett eftersträvansvärt mål för världens ungdomar, som invigningstalarna i går gärna ville hävda. Det finns så klart många yrken som sätter liv och hälsa på spel, men tex gruvarbetare i Potosi hyllas ju jävligt sällan som hjältar.

Anyways, här sitter jag i soffan och har attacksnuva (igen) och glor på reprisbilder. Jag kunde som sagt tänka mig att stå ut med OS om det som visades var sport, och om de kunde låta bli att visa samma intervju med besvikna skidskyttar hela tiden. Så är nu inte fallet och det öppnar också upp för andra irritationer. De manliga idrottarna kallas tex för skridskoåkare, skidskyttar och curlingspelare eller vid sina namn: Simon Amman, etc etc. De kvinnliga, not so much. De är "de svenska tjejerna" och de "kvinnliga skridskoåkarna" i mycket större utsträckning. Då och då lyckas kommentatorerna hålla sig könsneutrala, men långt ifrån hela tiden. En annan sak jag märkte nyss under damernas puckelpist, är att det åhas och snyftas mer från studion när en tjej misslyckas. Man pratar om känslor, om nervositet och om ledsenhet. Liksom med en öm klapp på huvudet, eftersom alla vet att tjejer behöver ömk? En del manliga vurpor omnämns också med liknande ord, men mer sällan. Då handlar det snarare om ilska och revanchlystnad.

Vidare är det allt det uppenbara, som Elin redan har skrivit om. Jag håller inte med om att det är sporten som hatar kvinnor, men jag kan gott förstå kvinnor som hatar sport, och kvinnor som hatar de som bestämmer på tv och radio. Samtidigt är jag för en gångs skull tacksam att jag är tjej eftersom det ändå ger mig rätt att hata sportsändningar. Jag bryter för en gångs skull ingen norm utan beter mig precis som jag förväntas. Det är ju rätt trevligt att inte behöva anstränga sig extra menar jag, medan man ligger i soffan med snoret rinnande nerför hakan och hyn lyser rödfnasig under nästippen.