Om lyckokrav och individfokus

Idag skriver jag på Svt Debatt. Som vanligt är det inte tjejen i brevet som spelar i filmen, eh, jag som har satt rubriken alltså, och ingressen till artikeln är inte heller mina ord. Jag tycker inte att Löwengrip hetsar, bara missar målet lite. Debatt måste tydligen innebära hets dock, varför någon tyckt att det var smarrigt att piska upp mina ord lite.

Editerat: Här är texten i oredigerat tillstånd:

------------------
Att ständigt befinna sig under bevakning, upplevd eller faktisk, är vardag för unga och kanske i störst utsträckning tjejer. Den kvinnliga kroppen finns ständigt närvarande, inte minst i det offentliga rummet där en kvinnopyntad reklamskylt alltid finns att betrakta och jämföra sig med, och emot.

Jag har läst Isabella Löwengrips Egoboost. Den handlar om självkänsla, att skapa sig själv som varumärke och att bli en ”alfahona”, en ”doer”. Löwengrip skriver brutalärligt om kroppsnojor och komplex, tvångstankar och kräkreflexer på ett sätt jag tycker är ovanligt, och ovanligt bra. I de första kapitlen står den enligt Löwengrip nedbrytande jämförelsetendensen hos unga tjejer i centrum. När författaren övergår från att dela med sig av sina egna upplevda erfarenheter till att ge allmänna råd om individens makt över sig själv slutar jag emellertid att hålla med.

"Även om det är svårt att jobba bort komplex helt och hållet så är det viktigt att det finns en valmöjlighet. [...]. Man kan välja ett roligare liv där komplexen inte sätter krokben i vardagen, om man bara vill."

Om man bara vill. Jag och Löwengrip delar inte ideologi. Där hon lägger tillfriskningsansvaret på individen, dvs den unga kvinnan, vill jag se samhällets plikt att sluta upp bakom henne. Egoboost handlar om att skaffa sig självkänsla, utan djupare analys av vad självkänsla egentligen är. Om man får tolka Löwengrip utgörs den möjligtvis av en plikt att inte tycka att man är tjock, ful och finnig. Hon skriver också om att vara sitt eget varumärke, 24/7. Det finns något paradoxalt i uppmaningen att sluta jämföra sig med andra och samtidigt se till skapa ett starkt och eget jagkoncept som skiljer ut sig från mängden. Att vara sitt eget varumärke är att göra sig själv till en vara. I det ligger onekligen exponering av den fysik som utgör varan. Den jämförande aspekten, den som Löwengrip hävdar är osund och leder till kritik mot den egna kroppen, är i själva verket en naturlig följd av den superkapitalistiska, individfokuserade hållning hon själv förespråkar. Konkurrens och jämförande är nyckelord inom varje kapitalistisk inrättning och står i stark kontrast till den rivalitetsfria inställning som Löwengrip talar om i bokens inledning, speciellt om det är sig själv som idé man vill sälja. Tyvärr lämnar uppmaningarna i Egoboost mig med en bitter eftersmak av misslyckande. Om jag inte älskar mig själv och överkommer mina ätstörningar är det bara mitt eget fel. Det klassiska utseendekravet har ersatts med ett självälskandekrav. Det är inte en lätt uppgift, allra minst för en redan pressad tonåring.

Som före detta ätstörd tycker jag inte att tyngdpunkt på individen som sin egen lyckas smed är vägen att gå för att minska ätstörningssjukdomar. Det är också viktigt att komma ihåg att ätstörningar ofta är ett utlevt kontrollbeteende och inte behöver vara kopplat till utseendefixering. Äkta frihet uppnår vi först då vi känner oss lösgjorda från inte bara vårt eget varumärke utan också alla andras.