onsdag, augusti 25, 2010

Om lyckokrav och individfokus

Idag skriver jag på Svt Debatt. Som vanligt är det inte tjejen i brevet som spelar i filmen, eh, jag som har satt rubriken alltså, och ingressen till artikeln är inte heller mina ord. Jag tycker inte att Löwengrip hetsar, bara missar målet lite. Debatt måste tydligen innebära hets dock, varför någon tyckt att det var smarrigt att piska upp mina ord lite.

Editerat: Här är texten i oredigerat tillstånd:

------------------
Att ständigt befinna sig under bevakning, upplevd eller faktisk, är vardag för unga och kanske i störst utsträckning tjejer. Den kvinnliga kroppen finns ständigt närvarande, inte minst i det offentliga rummet där en kvinnopyntad reklamskylt alltid finns att betrakta och jämföra sig med, och emot.

Jag har läst Isabella Löwengrips Egoboost. Den handlar om självkänsla, att skapa sig själv som varumärke och att bli en ”alfahona”, en ”doer”. Löwengrip skriver brutalärligt om kroppsnojor och komplex, tvångstankar och kräkreflexer på ett sätt jag tycker är ovanligt, och ovanligt bra. I de första kapitlen står den enligt Löwengrip nedbrytande jämförelsetendensen hos unga tjejer i centrum. När författaren övergår från att dela med sig av sina egna upplevda erfarenheter till att ge allmänna råd om individens makt över sig själv slutar jag emellertid att hålla med.

"Även om det är svårt att jobba bort komplex helt och hållet så är det viktigt att det finns en valmöjlighet. [...]. Man kan välja ett roligare liv där komplexen inte sätter krokben i vardagen, om man bara vill."

Om man bara vill. Jag och Löwengrip delar inte ideologi. Där hon lägger tillfriskningsansvaret på individen, dvs den unga kvinnan, vill jag se samhällets plikt att sluta upp bakom henne. Egoboost handlar om att skaffa sig självkänsla, utan djupare analys av vad självkänsla egentligen är. Om man får tolka Löwengrip utgörs den möjligtvis av en plikt att inte tycka att man är tjock, ful och finnig. Hon skriver också om att vara sitt eget varumärke, 24/7. Det finns något paradoxalt i uppmaningen att sluta jämföra sig med andra och samtidigt se till skapa ett starkt och eget jagkoncept som skiljer ut sig från mängden. Att vara sitt eget varumärke är att göra sig själv till en vara. I det ligger onekligen exponering av den fysik som utgör varan. Den jämförande aspekten, den som Löwengrip hävdar är osund och leder till kritik mot den egna kroppen, är i själva verket en naturlig följd av den superkapitalistiska, individfokuserade hållning hon själv förespråkar. Konkurrens och jämförande är nyckelord inom varje kapitalistisk inrättning och står i stark kontrast till den rivalitetsfria inställning som Löwengrip talar om i bokens inledning, speciellt om det är sig själv som idé man vill sälja. Tyvärr lämnar uppmaningarna i Egoboost mig med en bitter eftersmak av misslyckande. Om jag inte älskar mig själv och överkommer mina ätstörningar är det bara mitt eget fel. Det klassiska utseendekravet har ersatts med ett självälskandekrav. Det är inte en lätt uppgift, allra minst för en redan pressad tonåring.

Som före detta ätstörd tycker jag inte att tyngdpunkt på individen som sin egen lyckas smed är vägen att gå för att minska ätstörningssjukdomar. Det är också viktigt att komma ihåg att ätstörningar ofta är ett utlevt kontrollbeteende och inte behöver vara kopplat till utseendefixering. Äkta frihet uppnår vi först då vi känner oss lösgjorda från inte bara vårt eget varumärke utan också alla andras.

11 kommentarer:

Blogger eff sa...

Bra! Hurra.

Och jag glömmer alltid bort att du är så himla snygg bakom allt det där andra fantastiska.

8/25/2010 9:08 em  
Anonymous Anonym sa...

Du ÄR verkligen bra på att skriva! Kram/i

8/25/2010 9:28 em  
Anonymous Anonym sa...

Åh så bra uttryckt. I dessa moderattider blir jag helt förkrossad av allt detta egenansvar - och det är ju så sjukt himla lätt att förstå att min lycka är min ansvar och att jag bara är lat som inte orkar anstränga mig tillräckligt mycket!
Därför älskar jag dig, och alla andra, som skriver sådant här och lättar på mina funderingar. Tack.

8/25/2010 9:35 em  
Anonymous christina sa...

eff, tack! ang snyggheten så tycker jag kanske att jag hade kunnat göra mig bättre än på den där bilden, men hur många stora, liggande bilder har man på sig själv? den där tog Mo i vintras och det var den enda jag hade där jag inte var på krogen, hahaha.

i, tusen tack, du anar inte hur det värmer.

hanna, tack för alla fina ord. egenansvaret är en knepig fråga. jag tror att man någonstans måste vilja bli frisk själv, men att de allra allra flesta behöver professionell hjälp på vägen. att säga "du kan om du vill" är verkligen inte ett adekvat råd.

8/26/2010 8:43 fm  
Blogger Siska sa...

Hurra flr dig och framförallt hurra för att du är en doer! Att du skriver, att du skickar in, att du skriver så jävla bra att det tas med. Det är sånt som gör skillnad, som påverkar och förändrar.

Ett fyrfaldigt leve! Hurra, hurra, hurra, hurra!

8/26/2010 1:09 em  
Anonymous Christina sa...

Siska, tack! Återigen, jag blir så himla glad för peppen. KRAM.

8/26/2010 3:48 em  
Blogger eff sa...

chris: nä, larv! "jag hade kunnat göra mig bättre än...". skriv inte så, jag blir nästan lite sur. massa ord med någon slags förklaring till utseendet eller vad det nu ska föreställa. fattar inte varför.

8/26/2010 10:14 em  
Anonymous christina sa...

eff, tråkigt att du blir sur.

8/27/2010 8:36 fm  
Blogger Like A Bad Girl Should sa...

grym text. men, det är ju som alltid när det gäller dig :) jag vet inte varför du inte letat dig in på min länklista från mina bokmärken. får åtgärda.

9/01/2010 10:31 fm  
Anonymous christina sa...

like a bad..., tack! du finns i min lista också =)

9/01/2010 1:21 em  
Anonymous isabelle sa...

fint! då var det inte alltså bara jag som uppfattade hennes Det är ditt ansvar att välja-nonchalans som ganska tröttsam.

9/02/2010 1:09 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida