It's not you it's me

Jag är världssämst på att vara ensam. Jag tror alltid att jag kanske behöver lite tid för mig själv men jag får panik och hjärtklappning och känner mig värdelös utan sällskap. Om jag går en längre promenad ringer jag tvångsmässigt upp min mamma, min pappa, Senorita, E eller någon annan jag inte har pratat med på länge. Kan inte vara ensam, kan inte hantera mina egna tankar i ett rum fyllt av ingen annan än jag. Min sambo tog flyget till Milano för tio minuter sen. Nu sitter jag här och attackandas i min ensamhets ovärdighet. Snart 30 år och mogen som en barnrumpa. Ett tag såg det ut som att jag skulle behöva ägna hela dagen åt att vara med mig själv men nu svarade iaf Oskar att han gärna vill se tennisen kl tre. Kan alltså hänga upp min sorry ass tillvaro vid detta, och så får man bra kaffe också. Har angst över denna min så galet opraktiska akilleshäl. Att inte kunna vara ensam är verkligen inte bra. Det sjuka är ju att jag troligtvis mer än något annat behöver vara för mig själv oftare. Den ständiga kontakten med omvärlden och min ofta katastrofala oförmåga att inte planera upp varenda ledig sekund har gett mig fler än ett grått hårstrå och säkert många magkatarrer. Hur gör man? Jag vet precis varför då, jag gillar ju inte mig själv. I ensamt majestät kan jag inte dölja mitt eget tankeflöde i intressanta politiska diskussioner eller verbala fistfights om vem som gjort den bästa covern på Jealous Guy (Donny så klart) och ej heller låtsas vara någon jag inte är, någon jag inte känner inom mig. Ensam känner jag varenda nerv i magen och hur de slingrar runt gamla obehag och nya våndor utan att jag någonsin, någonsin, lyckas reda ut det där trasslet. Jag har gått till psykologer och behandlingshem och vänner och internetsidor, men jag får aldrig fatt på metoden för att bli stark på riktigt. Det är möjligt att det är likadant för alla. Oavsett, jag tar tacksamt emot tips. Ring mig?