måndag, oktober 18, 2010

Problem, och problem med problem

Jag skrev ett inlägg som jag inte publicerade utan mailade till hugade. Det handlade i stora drag om besvikelsen över att inte ha kommit över sina lilla flicka-issues, vilket jag av anledning erfor att jag alltså inte hade gjort. Jag fick en del respons från killar som i princip gick ut på att även de kan känna sig osäkra ibland, tveka inför sin egen roll etc etc. Det var bra respons och inte alls, tror jag, menat som kritik eller så, men det finns en avgörande skillnad mellan deras känslor och mina, mäns osäkerhet och kvinnors. När jag känner mig osäker i min professionella roll enkom för att jag inte kan lita på att jag blir tagen på allvar som kvinna i en mansdominerad kontext är det inte samma slags osäkerhet som en kille känner i samma situation. Han behöver inte ifrågasätta sig själv för att verkligen komma underfund med om han blir accepterad för sin kompetens, han behöver inte vara på sin vakt inför sexistiska kommentarer och han behöver inte fundera över om hans urringning väcker för mycket uppmärksamhet. Varför kvinnor behöver? Jo, för att vi från dag 1 har fått veta att vi inte ska jobba med data (eller betongkonstruktion eller motorprovceller eller whatever), för att vi befinner oss i numerärt underläge i alla tillfällen och för att vår sexualitet till skillnad från hans är ämne för objektifiering. OCH för att könsmaktordningen existerar och jag tänker inte hålla käften. Att vara allmänt osäker är alltså en sak, men att ständigt vara medveten om risken att bli betraktad som underlägsen enbart för sin könstillhörighet är, hävdar jag, en ytterligare dimension som män inte behöver bekymra sig över. Det finns säkert något som män bekymrar sig över i sin roll som män (att inte kunna gråta offentligt tex), men det är inte jag rätt person att lägga ut om. Med detta menar jag inte att jag omges av folk som inte tar mig på allvar men det räcker alltså med misstanken om att bli akterseglad för att göra mig osäker och om det handlade mitt första inlägg. Att vara feminist på riktigt är att erkänna och räkna in detta som en del av det problem som könsmaktordningen skapar.

4 kommentarer:

Anonymous Martin sa...

Ett problem med IT-branschen är väl att den är så extremt homogen, med avseende på vilka som jobbar i den. Alla tendenser i en homogen grupp förstärks ju, både positiva och negativa. Jag tror att när det blir fler kvinnor i IT-branschen kommer det bli bättre ganska snabbt, men det krävs liksom att en "kritisk massa" lyckas ta sig igenom homogenitetsbarriären först. Det är lite moment 22 på nåt sätt.

I yngre generationer använder alla datorer och internet nästan varje dag oavsett kön. Kanske kan i alla fall IT-området "avkönifieras" automatiskt i framtiden, genom utfasning av homogeniteten.

10/18/2010 11:22 em  
Anonymous christina sa...

martin, det kan du absolut ha rätt i. förhoppningsvis suddas även skiljelinjen ut mellan de som använder datorer och de som designar dem. att använda teknik och att skapa ny teknik är ju lite olika saker.

10/19/2010 8:57 fm  
Blogger Mrs S sa...

Ungefär samma slags skillnad som när en vit på språng i t.ex. ett Afrikanskt land får unghopar efter sig som skriker "viting", i jämförelse när en "svart" i ett vitt land tittas på för länge på stan, utan att för den skull explicit bli kallad "svarting"...
Överordningen är definierad för länge sen.

10/20/2010 9:26 fm  
Blogger eva sa...

Hej
Jag känner inte dig, men tycker att det är väldigt intressant det du skriver. Jag jobbar själv inom data-branchen och har mycket funderingar kring det här som även har skiftat över tid.

Jobbar mycket med att anamma ett lite mer självklart förhållningssätt och inte känna att jag måste bevisa så himla mycket. Och letar vart grunden till tankarna kommer. Via mina arbetskamrater? Företaget? Samhället? Mig själv? Utbildningen?

Vore kul att läsa det du skrev men inte la ut. Om du vill får du gärna maila mig det på ecarlsund@hotmail.com

10/20/2010 10:25 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida