Problem, och problem med problem

Jag skrev ett inlägg som jag inte publicerade utan mailade till hugade. Det handlade i stora drag om besvikelsen över att inte ha kommit över sina lilla flicka-issues, vilket jag av anledning erfor att jag alltså inte hade gjort. Jag fick en del respons från killar som i princip gick ut på att även de kan känna sig osäkra ibland, tveka inför sin egen roll etc etc. Det var bra respons och inte alls, tror jag, menat som kritik eller så, men det finns en avgörande skillnad mellan deras känslor och mina, mäns osäkerhet och kvinnors. När jag känner mig osäker i min professionella roll enkom för att jag inte kan lita på att jag blir tagen på allvar som kvinna i en mansdominerad kontext är det inte samma slags osäkerhet som en kille känner i samma situation. Han behöver inte ifrågasätta sig själv för att verkligen komma underfund med om han blir accepterad för sin kompetens, han behöver inte vara på sin vakt inför sexistiska kommentarer och han behöver inte fundera över om hans urringning väcker för mycket uppmärksamhet. Varför kvinnor behöver? Jo, för att vi från dag 1 har fått veta att vi inte ska jobba med data (eller betongkonstruktion eller motorprovceller eller whatever), för att vi befinner oss i numerärt underläge i alla tillfällen och för att vår sexualitet till skillnad från hans är ämne för objektifiering. OCH för att könsmaktordningen existerar och jag tänker inte hålla käften. Att vara allmänt osäker är alltså en sak, men att ständigt vara medveten om risken att bli betraktad som underlägsen enbart för sin könstillhörighet är, hävdar jag, en ytterligare dimension som män inte behöver bekymra sig över. Det finns säkert något som män bekymrar sig över i sin roll som män (att inte kunna gråta offentligt tex), men det är inte jag rätt person att lägga ut om. Med detta menar jag inte att jag omges av folk som inte tar mig på allvar men det räcker alltså med misstanken om att bli akterseglad för att göra mig osäker och om det handlade mitt första inlägg. Att vara feminist på riktigt är att erkänna och räkna in detta som en del av det problem som könsmaktordningen skapar.