Prata om det i vardagen

Jag kände först när jag läste #prataomdet att jag nog inget har att prata om. Jag har ju inte blivit våldtagen i ett tält på Hultan, eller indragen i en trappuppgång och nertvingad på knä. Inte ens enda en gång. Klart jag har blivit trakasserad i barer och tafsad på, hotad på tunnelbanan och visslad efter, men det är ju vardagsmat. Det räknas nästan inte, eller? Fast det förstås, det var ju den där gången. Det var den där gången också, och den där. Inte som att jag legat blödande på marken men de gånger som jag har varit tveksam. Alla gånger någon tagit sig rätten att kommentera min kropp högt och fått mig att känna mig utsatt. Alla gånger då jag upplevt sex och sexualitet som något svårt och jobbigt. Alla gånger jag känt mig full av skam.

Som till exempel alla gånger då jag inte velat ha sex men haft det ändå, för att inte göra en partner besviken. Eller då jag känt att jag inte kunnat ångra mig och säga nej till sex när jag följt med någon hem från krogen. Då har man ju i princip redan sagt ja och man vill ju inte vara en sån där tjej. "Du lurar mig väl inte på det här nu" var det en som sa en gång. Vi gick längs en cykelväg utmed vattnet. Nej då, sa jag, helt införstådd med vad jag inte fick lura honom på trots att orden aldrig uttalades. Jag fick inte ta med honom hem och sen inte ställa upp på sex. Glasklart, luddigt och komplext.

Jag har tänkt att jag blivit äldre och klokare. Jag har tänkt att jag har en avdramatiserad hållning till min sexualitet nu, att jag inte känner mig fångad i den längre. Att jag kan vara bekväm med min egen kåthet, mina egna regler, min egen fria vilja. Det är inte sant. Jag har blivit modigare men det finns fortfarande rester av samma grumliga vatten att färdas genom varje gång det känns jobbigt och svårt att vara sexuell. Till exempel känner jag att beslutet om att ha sex bara är upp till mig. Jag utgår omedvetet ifrån att min partner alltid vill och därför blir det upp till att säga ja eller nej. Det hänger på mig om vi ska ha ett sexliv eller inte. Att jag tror mig inneha projektledarrollen innebär också att jag blir skyldig när det är dåligt. Om jag inte vill förstör jag för oss båda, jag sabbar för hela gruppen. Det är mitt ansvar att se till att vi har det bra, att både han och jag får ha bra sex. Det är i alla fall mitt ansvar att se till att förutsättningen finns där, själva medgivandet.

Samtidigt har jag svårt att vara så där fantastiskt initiativtagande och härligt feministiskt självständig och bejakande som jag skulle vilja vara. Som jag har hört att andra är? Som jag önskar att jag ville vara. Jag tar inte mitt upplevda ansvar genom att vara bestämd. Jag tycker liksom att det är lite skamligt att känna mig så kåt att jag bara vill dra av honom kläderna och ha sex pang bom så jag försöker få honom att förstå att jag vill ha sex så att han kan ta av mig kläderna och vi kan ha sex pang bom. Genom tiderna har mycket energi gått åt till att inte aktivt ta initiativet utan snarare smyga in denna vilja subversivt i sammanhanget. Kanske en hand där, dröja lite med blicken där. Se till att han vill det jag vill utan att formulera den där meningen. Så att det ser ut som att han tar initiativet och rollerna om vem som är aktiv och passiv upprätthålls. Så att man är med på det, men inte vulgär. En sån tjej som man ska vara.

Att jag förutfattat utgår från att han alltid vill har gjort mig till en mästare i konsten att avvärja med kroppssignaler. Duck and cover. Jag får inte vara för på om jag inte vill för då sviker jag honom, jag luras. Jag måste visa med kroppen att jag inte vill. Jag utgår också ifrån att han utgår ifrån att jag inte vill, och tolkar därefter hans handlingar som försök att övertala mig. När jag inte vill och försöker visa det genom att vara avvärjande med kroppen blir jag mycket irriterad om han inte fattar. Ibland kanske jag måste säga nej på riktigt, högt och på svenska, och känner mig då fruktansvärt besvärad av att han inte bara förstod. Jag känner mig som den där projektledaren som misslyckades i sin kommunikation, trots att jag, och han, faktiskt inte ens försökt kommunicera verbalt. När vi väl har pratat om det har han sagt att han alltid är rädd för att jag ska känna mig pressad till sex. Genom att inte säga rakt ut vad han vill tror han att han lämnar mig ett större fönster att säga nej, när jag i själva verket upplever det precis tvärtom. På en rak fråga kan jag ge ett rakt ja eller nej. På tystnad kan jag egentligen bara svara ja, annars är jag en svikare. Att behöva säga nej utan att ha en fråga att hänga upp det kring känns alldeles för avvisande. Och en avvisande tjej är som alla vet en torris. Inte alls härlig och skön och fri.

Vi har pratat om det här flera gånger. Om vilka roller man förväntas ha och ta, om hur politiken och makten förföljer en hela vägen in i sängkammaren. Jag är glad att jag har haft partners jag kunnat prata med, men det betyder inte att det inte finns ett behov av att fortsätta prata. Det vi inte pratar om hamnar inte på agendan. De frågor som aldrig ställs kommer aldrig att få svar och så länge vi inte kommunicerar om sex, våld, känslor och överträdelser kommer gråzonen som döljer vad som är okej och vad som inte är okej att fortsätta omgärda alldeles för stora områden. Genom att prata om det ger vi saker betydelse, vi skapar konturer och ett språk som blir till verktyg. Att prata om det betyder allt.