När hjärtat slår del II

Jag vill ju inte vara sämre än Verklighetens smolk (som jag glömde länka igår) så här kommer del två i miniserien om min egen högst personliga erfarenhet av träning: tävlingsmomentet.

Jag är kluven till att tävla. Med tävla menar jag inte bara att kuta mot andra människor i organiserade lopp utan att börja mäta. Det är lätt att glädjen i att springa sig stark i spåret byts ut mot prestationsångest och hets. För några år sen sprang jag lite tävlingar i olika motionsklasser. Det gick förvånansvärt bra och jag är som byggd för den här sporten, vilket gav mig blodad tand. Mer mer mer. Jag tänkte hela tiden att jag tävlade mot mig själv men ska jag vara ärlig, och det ska jag, har jag aldrig någonsin tävlat mot mig själv. Aldrig så länge jag levt. Jag är av uppfattningen att detta ständiga påstådda mätande mot sig själv är en ursäkt som används för att det är mindre läskigt att i så fall förlora. Utan en betraktare finns ingen domare. Som Karin Johannisson skriver i det senaste numret av Bang har kvinnan integrerat denna utifrånkommande blick med sin egen självsyn och börjat betrakta sig själv så som omvärlden, dvs den manliga omvärlden, betraktar henne. Jag vet inte hur det är för er men det stämmer så in i bomben för mig. Jag vill vinna, vara vacker, vara bäst för min egen skull eftersom det är vad ni vill av mig och jag inte kan stå ut med känslan av att inte få ert godkännande. För min egen skull måste jag pleasa er, eftersom det blir så jobbigt för mig annars. På så sätt tog jag tävlingsmomentet till mig och började springa på tid.

Mätningen, av tid, distans, i förlängningen kalorier, duktighet, innebar en långsamt påsmygande känsla av värdelöshet. Det finns ju alltid någon som är bättre. Mina gamla hjärnspöken om att inte duga gjorde sig hörda och istället för att komma in och vara nöjd efter en solig runda på Djurgården kunde jag komma in och vara sur över tiden. Tävling är en mental rörelse. Man kan inte ägna sig åt tävling om man är nöjd. Missnöjdhet är ett problem jag tampas med. Liksom många andra aktiviteter jag ägnat mig åt som mynnat ut i någon form av prestationshets riskerade också löpningen att hamna där. Och jag fick ont i knät. Jag fick verkligen en kick av att springa de där loppen men de lämnade mig också med en känsla av last inför framtiden. Nästa gång måste jag slå den här eller den här tiden och det kommer att kräva arbete. Ständig rörelse. Ingen avstanning, avslappning, styrkeuppladdning.

Samtidigt har tävlingsmomentet gett mig väldigt mycket. Inte enbart mätningen när jag springer utan mätningen av allt, att våga göra den. I min ständiga ångest för att inte vara bäst har jag ofta tenderat att ge upp för att slippa förlora. Inte bara i sport utan överallt. Tennisen, pianot, matematiken, fysiken, sömnaden, skriveriet. Det är, som bekant, sjukt läskigt att satsa. Att plötsligt bara ta tjuren vid hornen och börja mäta sig mot andra utan att kokettera med att det bara är ens eget resultat som spelar roll och blablabla gjorde mig verkligen ännu starkare. Att våga satsa och förlora och, som det visade sig, ge sig själv möjligheten att vinna. Att våga bli sur! Jag hade aldrig vågat visa min besvikelse förut. Nu för tiden är jag stolt över min ilska, att jag vågar ha och visa den. Min sambo har lärt mig en sak främst och det är att våga satsa så in i helvete och att våga hantera de känslor det ger. Aldrig förut har jag vågat detta.

Så det finns en kluvenhet inför tävlingen. Min personlighet dras till den men det är också den som kan få mig att gå under. Jag springer inte med varken klocka eller pulsmätare nu, men jag försöker putta ut mig själv och vara nöjd. Bara inte så nöjd att jag slutar.