När hjärtat slår

Jag har precis kommit in från en löptur runt Karlbergskanalen, grått och slaskigt och isigt och bara så djävulskt skönt. Verklighetens smolk har precis skrivit en miniserie i två delar om varför man kan hata och älska sport och nu ska jag berätta varför jag älskar att löpträna. Ett ord: power. Jag älskar att känna att benen bara går och går och att jag skulle kunna orka hur länge till som helst. Jag älskar att springa om killar i tights och vätskebälte och den senaste mössan från Löplappet och bara vara lite snabbare just där och då. Det ger mig en oerhörd känsla av frihet, styrka och makt. Jag använder min kropp till något den är skapt för, något som ger mig fart, som tar mig framåt, som kan transportera mig hela vägen hem från jobbet, tom när jag jobbade i Kista. Jag kan springa och springa och springa och det kan ingen ta ifrån mig för jag gör det med det som bara är mitt, som inte behöver specialanpassas och ha särskilda omständigheter, inga elektroniska hjälpmedel och ingen annans godkännande. Det ger mig samma psykiska tillfredsställelse som att lösa en uppgift i fältteori med minutiös precision. När man gör något helt för egen maskin, det är då världen är som klarast.

För mig är löpträningen en del av den feministiska kampen. Styrkan jag får av att känna att benen bär mig hjälper mig att ta plats och göra mig hörd och stå upp för mig själv även i andra situationer. Jag kan lita på min kropp. Om någon skulle hota mig kan jag springa därifrån, jag kan använda mina knytnävar och jag vet att jag har en kropp som gör mig stabil. Den sviker inte och jag ska inte svika den. Den här relativt nya känslan gjorde tex så att jag och en kompis för några veckor sen erbjöd oss att putta ut en fastkörd bil ur en snödriva. Vi var ute och fingick på lunchen och det kändes helt självklart att hjälpa snubben. Han såg tveksam ut först men vi fick ut honom. Ett ord: power.

Jag har haft tur som fått min kropp, som är frisk och lång, rak och vacker. Så här kan jag bara känna när jag använder kroppen. Jag har sett exakt likadan ut sen jag återhämtade mig från mina ätstörningar, vägt lika mycket och haft samma mått. Ändå tillåts jag bara glömma min kropp när jag använt den. Att inte vara medveten, inbillar jag mig, är det tillstånd killar befinner sig i. Att inte liksom ständigt känna efter kring midjan. Sen jag började springa sträckor på flera mil har en sorts självtillit infunnit sig. Jag pratade med en gammal kollega om detta som berättade om sin andra förlossning, som hon tvingades genomföra i hallen. Sen den dagen sa hon, vet hon vad hon klarar. Jag tror inte att en löprunda är att jämföra med det men känslan, känslan det ger. Känslan av att lita på sig själv. När jag nu lärt mig göra det i alla fall ibland, inser jag hur mycket energi och kraft man måste lägga på att verka säker, om man inte är det. Att slippa låtsas vara någon man inte är, det är power.