SL:s trygghetsspärrar och en blålila överarm

Det råder som bekant någon sorts allmän trygghetsnarkomani i Europa, som vi antagligen direktimporterad från den store jätten i väst aka The Land of The Free. Detta med friheten over there är någon slags väl planterad schimär som inom mig snarare skapar en känsla av total otrygghet (inför statsmakten!) än den får mig att i lugn och ro vandra genom Central Park om kvällen. Gå inte på gräset! Det är enligt lag förbjudet att gå på gräset! Saker som också är förbjudet enligt lag är tex att inte erbjuda en skröplig pensionär sin sittplats i tunnelbanan. Detta står på skyltar i tunnelbanevagnarna. "It's not only courteous, it's the LAW". Apropå lokaltrafik förresten så försöker även SL roffa åt sig begreppet trygghet och göra det till sitt, på ett alldeles speciellt absurt sätt. Alla stationer i Stockholms tunnelbanennät har tex ett eget trygghetsråd. Om den person som är ansvarig för just ens egen station kan man läsa i väntan. Nu har SL också börjat mura in nedgångarna till tunnelbanan med höga glasdörrar, eller sk trygghetsspärrar. Vad som är tryggt med dem berättar SL inte. Kanske håller de tryggt utanför personer utan sån där tofsmössa i silverräv som bobbar upp och ner på varenda skalle i stan. Fast nej. De är ju trygghetsspärrar för SL själva. Det ska fanimig inte gå att planka och ordnüng muss sein när man rör sig mellan perrong och gatuplan. En i taget, sakta och fint, inget utrymme för känslor. Jag blev förresten klämd i en sk trygghetsspärr en gång. Det var på Skanstull och min överarm var blålila en vecka efteråt. Glasdörrarna fick helt enkelt för sig att slå igen innan jag hade kommit ut genom dem (och då hade jag ändå snällt betalat för mig på vägen in). Samma vinter som detta hände hade min mamma halkat på några isiga löv och brutit handleden på flera ställen. Hon gick omkring med en Hoffmanställning inborrad i armen i ett par veckor och hade den där spärren slagit igen på henne hade hon avlidit av smärta. Jag mailade SL och var arg. Jag frågade varför spärrarna måste slå igen med sådan kraft. Om det nu är plankning man vill föhindra räcker det ju om de inte går att bända upp. De behöver ju inte slå igen som chopchopgallret i Prince of Persia (minns ni? sen låg han där, prinsen, och förblödde under gallret). Jag fick aldrig nåt svar på det där mailet. Kanske tyckte det att jag var en otrevlig typ som inte hade vett att uppskatta att de håller tunnelbanan ren från politiska aktivister och annat löst folk. Det känns tryggt, verkligen.