Värt att mordhota för

Så, Turteatern har satt upp SCUM-manifestet och men's rights-rörelsen reagerar genom att offentligt lista och hota feminister. I Sverige tänkte moderatmännen demonstrera utanför teatern men demon har nu ställts in. Det har varit en jädra massa skriverier och känslor, upprörda känslor, från män som känner sig kränkta, utsatta för hot och som vill påpeka hur Valerie Solanas var en galen häxa och att hennes manifest inte alls är bra för jämställdhet. Well. Men det är inte de strategiska våldtäkterna av kvinnor i krig heller. Eller så stränga abortförbud att kvinnor lämnas att dö hellre än att få hjälp. Eller att skillnaden i uttagen föräldraledighet mödrar-fäder befinner sig på nivån ~80%-20% och att detta påverkar och "motiverar" kvinnors lägre löner. Tja. Någon skulle ju kunna gorma om det ständigt pågående hotet om våld och hämnd som kvinnor utsätts för men nej, vita priviligerade män tycker att det är mer värt för jämställdheten att mordhota skådespelare för att de sätter upp en pjäs. Så starkt är hatet mot kvinnor och feminismen att allt perspektiv går förlorat och ingen kontext i världen kan gjuta olja på vågorna. De 40 år gamla vågorna alltså, som borde vara ganska lugnade av sig själv by now.

Onsdag

Ni vet ibland när man gör något och det känns som att livet är en stegfunktion och huups har man tagit sig ett kliv? Som inte går att backa? Idag var kanske en sådan dag. Nu känner jag en hopplöst spirande håglöshet inför alla förväntningar som jag inte kommer att kunna slå ifrån mig.

Competitive Body Syndrome

Lider du av CBS? Fler än du tror lider av CBS (!), Competitive Body Syndrome, blir hon, jag, upplyst av tjejtidningen hon får till låns hos frisören (min). Många fler än man kan tro lider av detta sjukliga jämförande mellan sin egen kropp och andras, det kan vi om inte annat fråga Blondinbella om och hon kan (också) berätta hur sjukt det är och dåligt, och att hon, jag, genast ska sluta med det trots att jag inte är ensam, nej långt ifrån. Jag, nästan alla hon, är sjuka i en sjukdom som jämför oss med andra hon, andra kroppar, jämför, vrider och vänder och DÖMER. Hon dömer sig själv hela tiden det är oerhört puckat gjort, står det i tjejtidningen hos frisören. Hon, jag, bläddrar i den och tänker what's new nu rå, alla är väl redan sjuka, vi tjejer är ju sjuka för att vi är tjejer, och här står det att kanske bara hälften lider av CBS. Det är ju rena rama drömsiffran, 50% är FRISKA. Och här ojar hon, jag, sig över att världen inte är en bra plats att leva. Anyways, hon som lider av den mystiska diagnosen (som kanske bara existerar i tjejtidningens egen läkarspalt) tycker att det är fel på hennes kropp och blir av själva tyckandet sjuk på något sätt och ett offer för sig själv, även om nästan alla (tjejer) är offer, pga någon inre tjejig kraft som liksom manifesterar sig i ett offerskap vi samtliga vill ta ut över våra (egna) kroppar genom att skära i dem, kräkas upp ur dem, späka dem, förneka dem (sex och mat). Offerprojektet den egna kroppen får utstå är individuellt, frånkopplat yttre faktorer, något competitive body syndrome, en helt egen klinisk diagnos, gör med henne, mig. Det är likställt något slags sjukdomstillstånd, som tex magkatarr eller löparknä. Partysvenskarna på bussen, som flashar sina facebookväggar med silikonpumpade bröst och skelettunna armar så att jag, hon, ser dem i bussfönstrets spegling medan de högt säger att honkroppen på bilden ser anskrämlig ut nu för tiden, har inget med CBS att göra. Det är hennes eget individuella problem och ansvar. Handeln med honkroppar som råvara, i städbranschen, sexbranschen, hembranschen, har inget med något att göra. Omyndigförklarandet av henne påverkar henne inte, det är CBS som gör henne sjuk och hon själv som måste göra sig frisk.

Sen får hon alltså göra sig frisk. Efter kräkningar, rispningar, svettningar av för lite salt och kalium, efter en liten lärorik resa genom kroppen känns den faktiskt friare. Maktgalen, skulle man kunna kalla henne! Hon tar kontroll över sin egen kropp, skapar (om) den i precis den form hon önskar och återerövrar sin myndighet som rätteligen tillhör henne och inte CBS. Det individuella projektet är verkligen hennes, mitt, eget för ingen annan äger rättigheterna till den här magnifika skulpturen av fett, ådror, hjärta och stål. Ingen annan, men anspråken är ändå många. Efter att den första prövningen är avklarad följer fler. Hon förväntas föda barn, avla dem, bära dem, föda dem, föda upp dem, vara en del av deras liv. Hela alltet, hela jämrans alltet. Min, hennes, den ätstörda kroppen protesterar högljutt vid blotta tanken på att dela med sig av den här skulpturen ännu en gång. Att tvingas in i en kollektiv kropp (igen), bli CBS:ad av tjejtidningar, läkare, vårdcentraler... det verkar helt enkelt inte sunt. Och det stannar inte där. CBS är bara förnamnet, bara den svenska källarspindeln mot en australiensisk jättebest med giftiga gaddar, en liten lort i jämförelse med CLS, Competitive Life Syndrome. Vad ger hon dem (barnen) att äta, dricka, tugga på, räkna med, klä sig i, tänka på, bo i, gå till, spela med, leka med, JÄMFÖRA MED. Vilka individuella projekt kommer hon, jag, vilja ta ut över dem (barnen) och vad kommer deras hämnd att bli? Den individuella, intellektuella resan detta CBS (tydligen!) gav upphov till har skapat ett ännu större individuellt projekt, där kroppen från att ha varit i kollektivt ägandeskap (ägd av dig dig och dig men inte mig) återtagits, har slutit cirkeln så att all form av kroppslig generositet nu är otänkbar. Det är bara henns, min, kropp och den är frisk. Det är alla andra som är sjuka. Bara en tanke, det är alla andra som är sjuka?