Ett liv utan ledstång

Jag går omkring och känner efter. Är jag verkligen säker? Hur kan jag veta om jag är säker? Kanske är jag bara rädd? Det går inte att komma undan konfrontation. Var jag är går möts jag på bilder av barn, glada mödrar med glada barn, artiklar om i vilken ålder det är bäst att föda barn och när det är för sent att göra det. Barnnormen är ytterst påtaglig när man står utanför den, speciellt som kvinna 30 plus. Det är konstigt att för en gångs skull stå utanför det som anses vara det normala. Jag är inte särskilt van. Att ständigt få sina känslor och sin vilja ifrågasatta är ett tärande tillstånd. Liksom den här artikeln ska jag inte jämföra andra sorters ickenormativitet med barnfrihet, men att gång på gång uppleva att människor omkring en tror att de vet bättre än en själv i en verkligt personlig fråga är märkligt, obehagligt och förminskande. Det får mig att tvivla på att det jag gång efter annan kommer fram till, nämligen att jag inte vill ha några barn, verkligen är sant. Jag tvivlar på att det är min sanna vilja och att mitt val kommer att göra mig lycklig. Jag börjar misstro mig själv och känner hur oron över att inte vilja göra och vara som alla andra förvandlas till en sorg om en missad framtid, den framtid som man ska vilja ha. Jag blir ledsen över att jag aldrig kommer att få känna den självklara gemenskapen som föräldrar verkar känna med varandra och alla kollektiva semestrar på hotell med barnpool som jag inte kommer att vara med på. Det gör ont att tänka på att mitt liv inte kommer att vara normalt varken i andras eller mina egna ögon och jag har gråtit tyst på toaletten när en menstruation punktligt satt igång och jag insett att jag aldrig kommer att erfara den omedelbara igenkänning gravida kvinnor i min närhet ser i varandra.

Tänk om du blir ensam? Hur många har inte frågat det. Medlemmar ur min närmaste familj har anklagat mig för att vara självisk och egocentrerad. Hur värjer man sig? Och ja, jag är rädd för att bli ensam. Livrädd, fakiskt. Det är heller inte en ogrundad rädsla. En viss sorts ensamhet är redan ett faktum när snart hela min bekantskapskrets påbörjat småbarnsliv i förorten och den forna relativt enkla samvaron blivit villkorad på helt nya sätt. (Vilket den givetvis måste vara, jag gör absolut ingen poäng av att befintliga barn inte ska komma i första rummet.) Jag är rädd att jag och mina bästa vänner ska få mindre och mindre gemensamt och att vi till slut ska välja att umgås med andra av rent praktiska skäl. Jag är rädd att jag ska ångra mig när jag blir gammal och ingen hälsar på mig på hemmet, trots att jag vet att inga barn i världen kan och borde utgöra en garant för lycka, och att bli omhändertagen i framtiden heller inte borde ligga på min eventuella avkomma. Förhållanden mellan människor är något annat än garantier, man kan inte veta hur de blir.

Jag vill inte. Ändå går jag omkring och känner efter. Kan jag verkligen lita på den här känslan? Det är en våldsam känsla, svulstig och mastig och kväljande, omöjlig att komma runt hur mycket jag än lirkar. När jag trodde att det fanns risk att jag var gravid i vintras ville jag skära mig i armarna och klösa av mig skinnet för att ta udden av paniken som kröp i kroppen. Ändå kan jag inte sluta ifrågasätta mig själv av rädsla inför en slags framtid som ingen annan kommer att ha. Hur lever man ett liv utan barn? Jag vet precis hur man skulle leva ett med. Det finns en mall, redo att användas. Det betyder så klart inte att jag tror att alla föräldrar gör exakt likadant, men de uppenbara milstolparna finns där. Föräldraledighet, dagis, skola, läxor, träningar, uppror, känslostormar, glädje, kärlek och slit. Var ska jag dumpa min kärlek om inte på mina barn? Vad ska jag välva mitt liv kring, vad kommer att vara viktigt? Så viktigt att jag skulle offra mitt liv för det? Det finns inget färdigt mönster om man inte vill. Jag vet helt enkelt inte vad alternativet är till något jag inte ens vill ha. Det är allt eller inget, normen eller voiden, det kända eller det okända. Jag vill vilja något annat men hur mycket jag än pushar den tanken går det inte. Det är kanske för att viljan att ha eller inte vilja ha barn inte är valbar. Känslor är inte det. Det är lika lite ett val att längta efter barn som att inte vilja ha några. Kanske lika lite som man kan välja sin sexualitet. Man gör helt enkelt det man känner att man måste göra och att kompromissa med sina egna känslor för att få känna att man passar in vore fruktanvärt att göra mot ett barn och skulle ju inte heller göra mig lycklig.

Jag försöker fylla i min framtids okända luckor med möjliga substitut men det är svårt. Det finns nästan inga alternativa narrativ. Inga tillgängliga varianta berättelser om hur man kan leva ett liv. Jag försöker att mota bort sorgen över något som från utsidan verkar som ett val. Den känns i sig förbjuden, jag kunde ju rent tekniskt göra annorlunda. För att göra en dålig liknelse känns det som att försöka ersätta riktigt gott nybgryggt ångande kaffe med beskt barksurrogat, men jag vet att jag är allergisk mot kaffet. Jag sörjer en framtid av att känna mig utanför men samtidigt veta att det som finns innanför inte är för mig. Att den största gemenskapen inte är för mig. Framtiden utan ledstång skrämmer mig oändligt.