November

November gör allting omöjligt. Hallen är full av grus, och sulorna, och den stora oformliga massan i huvudet som borde växa, eller krympa. Grus i högar och mellan kuggarna. Själva luften innehåller ett fint lager småsten som lämnar ärr i ansiktet vågar man sig ut. Trafiken står still i sirapen trots att den första snön smälte bort, bakljusen ringlar sig över Liljeholmsbron, någon står på den och skriker. Ett kort tag tror jag att det är jag innan jag upptäcker att det är det. Icakassarna står vid mina kängor, som förresten kostade 750 kronor att reparera och jag sa jaja mycket hårt på grund av den jävla miljön, vid mina kängor med hela blixtlås stod Icakassarna med fryst makrill som inte direkt riskerade att tina det närmaste halvåret och den gav inte ett smack i att jag skrek rakt ut över viken. Era jävlar vrålade jag såklart inte, vem orkar möta sig själv. Nej då. Tyst såg jag och de andra som väntade ut broöppningen på medan sandpråmen gick genom det lergrå vattnet. Det var gruset som skulle spridas ut i mörkret, sakta gled det in mot stan. Ingen av oss försökte stoppa den bittra kaptenen, vi kunde inte ens se in i hennes hytt. Sen stängdes bron lika lydigt som en jäsande deg, ren mekanik bara, vi sköt upp axlarna hela vägen till hjässan och steg ut över gapet för att glömma hela skiten. Sen gick torktumlaren sönder. Sen kom en jättestor räkning som jag bara har mig själv att skylla och sen gick strängarna av. Hur ska man orka möta sig själv när november gör en omöjlig. På fredag ska jag fara till det grå grå havet och gå i den gamla släken.

I efterhand, oktober

Oktober kom och gick. I Lisas handfat fanns en liten fläck som jag i en vecka försökte gnida bort. Den satt där den satt. Katterna låg under sängen och tittade man in på dem väste den grå förfärat. Den röda vände rumpan till och kom inte fram förrän jag packade min väska, tackade för besöket och for hem. Göteborg var regnigt och kallt, Stockholm ännu kallare. Årstiderna glappade i år, från sensommar till vinter på bara några veckor. Nu fryser svanarna i viken och snön singlar uppåt. En stor fågelflock rör sig mellan träden vid vattnet, som om de inte kan bestämma sig för var det är bäst att frysa ihjäl. Inomhus är elementen varma men jag är kall om fötterna. Jag vet att jag borde gå hemifrån, sitta bland folk, höra sorlet, tjuvlyssna på andras bekymmer. E ska ringa från London, jag ursäktar mig med det. På bibliotek kan man inte prata. Snön yr och ljuset är vitt, jag öppnar och stänger ett dokument. Brygger mer kaffe, läser ut en bok. I går läste jag ut en annan. Jag har börjat läsa med en blick, den stör mig ibland. Jag registrerar: punkterna och satsradingarna, namnen, tiden. Negar Nasehs De Fördrivna. Fin Durasstämning tänkte jag, kalla karaktärer. Man fick inte komma dem in på livet, kände inget för dem. Jag älskar också att stapla meningar. I ett annat dokument har jag samlat saker jag minns om kroppen. En studie i förakt men inte bara mot den, så många delar som hänger samman, så många som inte sitter ihop alls. Meningar på meningar, rad efter rad. Öppna och stänga, brygga kaffe, sova, vakna, börja om. Innan jag börjar har jag inte en klar tanke om vad det ska bli. Jag kan inte bestämma mig för om det är dåligt att bestämma sig eller bra.