En värdelös syssla

En tom scen så när som på en dörr i en dörrkarm placerad mitt på golvet. Dörren är stängd. Två personer pratar på samma sida om den slutna fyrkanten.

- Men det är väl en modern tid nu? Allt det där gamla spelar ingen roll.
- Spelar och spelar.
- Komma och gå som man vill. Dörren är öppen. Eller stängd.
- Öppen, eller stängd.
- Bara de svaga tror att nåt spelar roll.
- Vad gör vi här?
- Jag är min egen aktör, jag lägger bara handen på handtaget här, jätteenkelt, se.
- Jag ser hur du lägger handen på handtaget där. Det ser lite ansträngt ut.
- Min hand är lätt som siden, jag kan lägga den var jag vill.
- Det tror jag inte på.
- Bara de svaga har svårt att tro!
- Om jag lägger handen där är jag alltså inte svag.
- Precis.
- Du måste ha en härlig tillvaro som tror på allt.
- Ren viljestyrka.
- Och kanske en gnutta tur?
- Tur och tur! Jag lämnar inget åt slumpen. Om jag vill ha dörren öppen lägger jag handen på handtaget och öppnar den, och vill jag ha den stängd gör jag bara hela rörelsen igen, fast i motsatt ordning. Jag bestämmer över riktningen, jag är min egen regissör.
- Jag är min egen sufflör..
- Vad menar du, va?
- Sitter i skuggorna och viskar åt mig själv.
- En värdelös syssla, gå genom dörren!
- Tvivlar och tvekar. Går framåt, sen bakåt. Sticker näsan ut i scenljuset men backar sakta in i byxan igen. Jag säger fel hela tiden, snubblar på mina egna ord.
- Stadigt – så här

Sidenhanden trycker ner dörrhandtaget och kliver demonstrativt genom öppningen och ut på andra sidan. 

- Såg du hur jag gjorde.
- O ja du ser nöjd ut.
- Nöjd och nöjd! Det blir man.
- När då?
- När man tar saken i egna händer. Som jag. Jag tar allt i mina egna händer. De här händerna / håller fram två knutna nävar / är som skapta att ta tag i saker. Jag är som Atlas! Håller hela världen uppe. Eller nere om jag vill.
- Mina händer darrar.
- Ja se människan.
- Det kanske är den nya tiden som drar in / kikar genom öppningen /
- Kom nu då, jag är trött på att vänta på dig.
- Jag vet inte, det kanske inte gör nån skillnad.
- Ett stort kliv bara, rakt igenom, pang. Sen är det gjort, du har tagit tag i saken. Eller foten. Ett litet steg för dig men ett stort steg för, ja, du vet. För oss finns inga gränser.
- Tänk om det drar då?
- Om du är rädd för lite vind har du inget här att göra.
- Gräset är inte grönare har jag hört.
- Hört och hört!
- Jag vill bara försäkra mig om att allt arbete inte är i onödan. Säg att jag tar sats och tar mig över där / pekar på den imaginära tröskeln / bara för att fortsätta rakt in i nya skuggor, på samma gräs, med samma gamla omoderniteter flåsande i nacken.
- Jag lovar. Vi kommer få det bättre här. Allt jag vill är att ge dig en annan möjlighet.
- Ok, nu kommer jag.
- Ja!
- Nej.
- Jo nu!
- Jo.. nej.
- / ilsket / Jag kan känna den nya tiden bli gammal bara av att vänta på dig!
- Förlåt.
- Bara de svaga säger förlåt.

Sidenhanden lägger armarna i kors och vänder ryggen till. Darrhanden blickar förtvivlat genom fyrkanten in i ryggtavlans mörker. Flera minuter passerar. Efter ett tag lägger darrhanden handflatorna mot träkarmens obehandlade material och börjar undersöka den. Trevar uppåt och nedåt. Flera minuter till passerar. Till sist tar darrhanden några steg åt sidan, och går sedan runt dörren på utsidan av karmen. Förvånat ser darrhanden ner på sina fingrar som utsträckta mot den andra kroppen vibrerar i luften.