Måndag 15 augusti 2022

Något sker, eller har redan skett och nu lever jag i efterdyningarna av ett osynligt skifte. Jag slutade färga håret redan innan jag fyllde fyrtio. Jag blev sjuk och måste till slut klippa av mig allt och det föll sig praktiskt, och billigare, att låta det växa ut som det var. Då var det grått. Men det är inte vad som hände. Jag var mycket nära att lämna min älskare. Jag var på väg att gå sönder och valde den nya erfarenheten att hålla ihop. Även vi höll ihop, till slut. Men det var inte heller vad som hände. Jag kan inte sätta fingret på själva övergången och jag antar att det beror på att den inte består av en singularitet utan utgörs av en rad mer eller mindre betydelsefulla skeenden som alla ledde in i något annat, som över en vågformad tröskel. Så är det kanske för det mesta, att en dag leder in i nästa medan vi kokas levande, fast den här gången måste jag ha haft tur, för min fyrtioårskris verkar vara godartad. Jag har aldrig känt mig så dödlig, och så levande. Två för mig bekanta i ännu ung ålder har förlorat sina allra närmaste den senaste tiden. Jag läser deras texter. Plötsligt vet jag på ett nytt sätt att jag själv kommer vara där. Människor kommer dö ifrån mig, och jag från dem, och i bästa fall dröjer det lite till men det kommer ändå kännas som i morgon. Och då, när det händer, kommer det kännas som igår som jag satt här vid matbordet i ett ganska stökigt kök, där duken som jag köpte för en vecka sedan redan blivit fläckig och jag har lämnat syskrin, fållad klänning och datorladdare framme och egentligen är tvungen att resa mig för att gå ut med hunden. Hunden kommer vara borta, om jag får leva. Jag har varit så rädd för det. Duken köpte jag förresten därför att min mamma hade köpt en likadan och det väckte ett starkt habegär i mig, att kunna sitta vid samma blå mönster som hon, sextio mil bort. I övergången har jag blivit åttio år lika gärna som fyrtio. Men också tio igen, till och med fem. Åldrarna har kollapsat in i en enda där vetskapen om allt som har varit och allt som kommer ske på något sätt uppenbarar sig genom nuet. Jag fick ta över en folkdräkt av min svärmor. Det var inte heller vad som hände, men när jag höll det lila- och grönrandiga linet i mina torra sommarhänder var det som om jag kunde vävt det själv för hundra år sedan. På en trädgårdsfest återberättade en gammal vän en anekdot som jag plötsligt mindes att jag en gång mindes. För honom var den levande, för mig – för vilken den inte betytt lika mycket – är den undanstuvad. Den är bara hans ord nu. De korta detaljerna ger vika. Fram träder långa svep. Minuter bleknar i betydelse men år och till och med decennium tar form som enheter. En känsla jag hade som barn ger plötsligt mening, nu när den färdats många år i min kropp som blivit en annan men har kvar alla barnkänslor i små fickor inuti. Jag uppskattar värme, även om den inte är riktad till mig. Oförrätter går att lämna. Nya går att undvika. Det finns miljontals milda ögonblick och vem vet när de egentligen exploderade. En gång när jag var fjorton och fortfarande försökte lära mig applicera mascara köpte jag en liten, liten ögonfranskam. Hur kan något så litet gå att återfinna i ett så stort universum tänkte jag, hur kan det gå att hålla reda på något så minimalt, med ännu mindre tänder, hur kan det vara användbart i en värld där vi också räknar avstånd i ljusår och inte ens siffrorna räcker till. Och nu slår det mig att jag inte minns hur badrummet i Hässelby såg ut. Jag har glömt allt annat än hur min egen mascarablick mötte mig i spegeln och att plasten i den lilla kammen var transparent innan den blev svartfläckig av sminket. I går skulle min farmor fyllt år.

Tomas skriver till sin döda make, han fortsätter berätta om deras skeenden. Nya vänner skickar meddelanden till varandra, andra verkar återfå kontakten. To me, these are your ashes spreading in the wind, your loving essence making new connections. This is how you live on in us, beyond us. Han skriver att han en dag hoppas kunna glädjas i känslan av närvaro, även om den ändrat skepnad, och att han tror att han kommer komma dit.