Men vi har ju ingen lokal

Är det bara jag, nej men så klart det inte är, som känner en viss uppgivenhet kring samtalet om feminismen och invandringen? Kring det faktum att det enda som pågår och har pågått de senaste åren är en svindlande lång metadebatt om att 1) feminismen har gått för långt kontra feminister blir hatade och 2) vi måste våga prata om islam som ett problem kontra vi ska inte prata om islam som ett problem. Varav jag givetvis håller med om att feminister lever farligt och att det är helt och fullständigt poänglöst och där till rasistiskt att tala om etniska grupper som problem utan att kontextualisera och tex prata om klass och välfärd. Män som kör bil med en hand är inte bättre älskare även om en undersökning en gång visat att det finns en korrelation mellan kurvorna. This old news osv. MEN. Var är debatten om hur vi ska GÖRA!? Var, på framträdande plats i samtalet, finns de rungande arga och handlingskraftiga förslagen om hur vi ska implementera feministiska och antirasistiska idéer och teorier, istället för att metadebattera hur mycket motstånd som finns? Varför måste allt vara en debatt, kan vi inte bara konstatera lite krasst, om så bara en endaste gång? Alltså hold on, jag vill inte förneka motståndet och jag tror inte att vi ska tiga och låtsas som ingenting, men just nu har jag bara känslan av att vi går i cirklar. Inget händer! Vi är förlamade av motståndet och ödar dyrbar kraft på TÖNTAR som får repliker i dn. Vi. Måste. Gå. vidare. Hjälp mig att gå vidare. Motståndet finns där, låt det stå och stampa. Ge det fingret, skriv andra texter (vid sidan av den viktiga kritiken mot de reaktionära galningarna), fatta andra beslut, lyft fram systerskapet och styrkan och handlingskraften. Diskutera strukturer som de faktiska problem de är, äg frågan, SKIT I TÖNTARNA. Om motståndet säger vi: det fanns några gubbar som inte höll med men vi gjorde så här ändå för att det är mänskligt och etiskt korrekt. Slut. Slut på debatten.
Okej, det var bara det. Jag önskar att jag hade något slags eget svar på hur man ska göra för att inte fastna i motståndsdinosauriernas fiskenät och harva runt runt runt i en metadiskussion om huruvida ordet "hen" behövs eller inte. (Alltså herregud, behövs? Really? Ett annat ord som inte behövs: fiskbuljong.) Men i alla fall, consider this a cry for help. Jag är bara en simpel mjukvaruutvecklare god damn it, jag behöver folk som KAN VISA VÄGEN.
Slut. Slut på versaler.

På vägen hem

De står i en klunga utanför 7-11 och röker och gapar, stirrar stint ner i gatan på sina saltstänkta plattsulade tygskor, sina kalvben, sina knän, blicken i asfalten bara inte vänd inåt. De har inga mössor. De har midjekorta skinnjackor, smala byxor och glipor mellan strumpan och skon, står i cirkel med sitt hemblekta hår i tofsar som pekar utåt som en formation mot världen. Det finns ingenting som är starkare än de, flinta i sina fjortonåriga tjejkroppar, ingenting som kan överlista deras psyken. De har sett allt, hört allt, kan inte bli lurade. De röker och tävlar och skulle överlista alla, dig också, på fem röda millisekunder. Ingen lurar en tonåring som har som enda uppgift i världen att vara sten sten sten utåt för att aldrig låta minsta lilla gnista slå igenom väggen och nå det som finns innanför skinnjackan, blektofsen, rökmolnet. Det är säkert minus tio och ingen har ens fingervantar. Alla vet vilket parti som spelas, vilka regler och turer och cigaretter som gäller, vem hon och hon och hon föreställer. En tyst men högljudd pågående förhandling om tronen, femminutersstrålkastarljuset, innan nästa vända. De ber mig köpa cigg åt dem och jag stannar, tvekar, känner pulsen slå. I ljuset från butiksfönstret ser vi alla lika gula ut. De är hårda som granit och ber mig inte, inte egentligen. Det är en order och den kastas ut från deras benvita ögon där mellan mascaralagren lagren lagren. Det kunde ha varit vi. Mina lungor häver sig i bröstet och andas in deras rök, deras hårspray och rädslor, viljor, önskemål om livet och kvällen och de äger det här gatuhörnet. Det kunde ha varit vi, under bron, på strandpromenaden eller i den gamla rökrutan som inte längre fick användas som det ens när vi var fjorton. Det var inte väldigt länge sen, jag har inte glömt Elnett hårspray, inte cirkeln under bron, inte cigaretterna som jag inte vågade röka, blicken i gatan. Det luktar likadant om dem och nu står jag i cirkeln igen. Ett ögonblick en liten kort sekund är jag övertygad om att jag är på väg in i butiken, på väg att köpa dem allt de vill ha, kärlek, nikotin, nya vantar och en kram. På väg att säga att jag älskar dem, att de ska älska sig själva så som de är just nu och aldrig sluta bära sina sommarkläder året om, att de är hårda som de hårdaste superhjältar och att jag en gång var som de. Ni är som jag. Men mina fötter står kvar i sina varma vinterkängor på trottoaren utanför, min mun säger nej tyvärr och mitt hjärta slits sönder innanför knäppningen på min moderiktiga helfodrade kappa. Nej tyvärr. Tyvärr.